Julen 2021

Ännu en coronajul, ännu en jul med restriktioner. En jul som inte startade bra men ändå blev så mycket bättre än i fjol.

"Olyckorna" började med att min julbordskyrka hade kraschat. Synd på min säkert 70 gamla kyrka. I fjol packade jag som vanligt in den i ett gammalt lakan och la den bland julsakerna. När jag skulle plocka upp den såg den ut så här.

När jag sen skulle fylla krubban med sina invånare saknades den heliga familjen. Mycket underligt men borta var de alla tre.

Jag skulle i alla fall få uppleva en jul vid krubban eftersom en av "mina" småpojkar skulle sjunga i kyrkan på julafton men grabben blev sjuk och besöket inställt.

Återstod bara att ge sig iväg till Gröndalskyrkan på egen hand. Redan på bussen såg jag att kyrkan var mörk och att det stod en skylt framför dörren. Inget gick visst min väg denna jul. Den här gången var det dock falskt alarm. Skylten visade bara att man skulle gå in genom bakre dörren.

Sen meddelade tomten att han inte kunde komma - hade fått Corona. Men trots alla dessa motigheter blev allt perfekt. Härligt julbord, många människor, lagom många klappar och som vanligt "fransk middag" hos oss på annandan.

Årets julklapp

Hos oss blev årets julklapp en fritös!

Någon vecka före jul fick jag smaka toppengod pommes frites hemma hos dottern. Så god att jag förstod att detta var något vi borde laga till själva då och då.

Skred till verket direkt. Kollade upp vilken fritös som fått bästa omdöme och handlade.

Men det är inte enbart fritösens märke som avgör resultatet. Än viktigare är att göra på rätt sätt.

Först skalar eller tvättar man lagom många King Edward, skär dom i avlånga stavar och låter dom koka en minut i vatten där man satt till 1 msk salt och 1 tsk ättika.

När potatisen svalnat ska de flottyrstekas i 140 gradig olja i 14 minuter. Sen ska stavarna svalna tills de blir helt kalla.

Därnäst - en andra frittering. Denna gång i 160 gradig olja i 10 - 14  minuter.

Det var det hela! Häll upp pommesen i en skål, salta och njut - det blir sååå gott.

Göteborg

Göteborg har alltid varit min stad och kommer så att förbli. Trots att jag bott längre tid i Sundsvall och Stockholm, är Göteborg ändå Stan med stort S. En toppenstad på många sätt.

Men sist jag besökte den blev jag besviken. Uttrycket "Ingenting är längre som förut", (som det heter i Anders Fugelstads 50 år gamla dänga) stämmer med vad jag känner - även om det bara är 45 år sen jag lämnade stan.

Allt är upp och ned. Det är uppgrävt och avstängt överallt. Spårvagnarna gick inte och skulle de ha gått hade de gått fel väg. Om det är något man inte ska ändra på är det spårvägssträckningar och spårvagnsnummer. Gamla inbitna göteborgare tappar helt koncepten.

Till och med gatorna visade dålig attityd.

Ska det se ut så här vid Järntorget?

Hur har det kunnat bli på detta sätt? Stan ska ju bestå av gamla, låga, fina hus!

Aina Wifalk

Kartrine Marçal har skrivit en intressant och jättenyttig bok om kvinnligt och manligt. Hon sätter fingret på många viktiga saker, inte minst hur vi värderar kvinnliga respektive manliga egenskaper.

I boken "Att uppfinna världen" får vi bl a. lära känna Aina Wifalk - en kvinna som fick polio och blev förlamad. För att "komma vidare" konstruerade hon en rullator - en uppfinning som idag omsätter ca 100 miljoner dollar. Aina Wifalk fick 2000 kr och 2 procents royalties för sin uppfinning. Hon förstod inte hur hon skulle skydda sin skapelse, tog inte patent på sin uppfinning, fick ingen starthjälp. Hon blev inte det minsta rik på den rullator som så många människor kommit att få glädje av.

Med detta exempel vill Katrine Marçal illustrera hur mycket svårare det är för kvinnor än för män att bli uppbackade med kapital (extra svårt är det för handikappade kvinnor) eftersom kvinnor lever i en konstant finanskris. 99 procent av allt riskkapital går till män. 

Vi får också veta hur arbete värderas utifrån vem som utför det och hur jobben omvärderas när de övergår från att vara manliga till att bli kvinnliga och tvärt om.

Hela boken "Att uppfinna världen" är intressant - såväl när den handlar om riskkapitalister som när den handlar om den industriella revolutionen men också när den ser in i framtiden och spekulerar om vad vi kan vänta då ai (artifisiell intelligens) tar kommandot över våra liv.

Det står så mycket spännande på dessa sidor så jag måste nog läsa boken en gång till.

Varför höll vi förresten på och bar resväskor ända in på 1970-talet i stället för att dra dem på hjul? Naturligtvis har det sin grund i kvinnligt och manligt.

Till hälften förutseende

I väderleksrsprognosen varnade man för snöoväder (röd varning) precis den dag jag skulle åka till Göteborg på 8-års kalas. Snö i kombination med hård vind är ingen bra kombo. Jag kollade på den ena rapporten efter den andra. Till slut bestämde jag mig för att trotsa alla varningar och åka. Jag garderade mig dock för ev strömavbrott genom att lägga ned min "powerpack" (egen strömkälla) i packningen.

När födelsedagsbarnet
själv får bestämma

Var på centralen 45 minuter före avgång. 15 minuter innan tåget skulle gå gick jag till perrongen - precis som det stod på biljetten. Sen fick vi vänta och vänta och byta perrong gång på gång. Mycket springande i trappor blev det men till slut, 58 minuter försent, startade tåget mot Göteborg.

Det första jag försökte göra på tåget var att ladda min urladdade telefon. När eluttaget inte funkade var jag glad att jag packat ned min powerpack. Tyvärr hade jag dock missat det där med sladd. 

I Södertälje stannade tåget. Efter en halvtimma berättade man i högtalarna att elförsörjning från lok till vagnar inte fungerade. Snart skulle det inte bara vara eluttagen som inte kunde leverera ström - hela tåget skulle bli utkylt och svart. Det gick inte att åka vidare. Alla fick gå av och fixa egen vidaretransport eller vänta på buss, som skulle ta oss till västkusten på sex timmar!

Så utlämnad man är utan telefon. Hur skulle jag kunna fixa biljett? Men i prekära situationer börjar alla prata med varandra och när en ung man i min närhet sa: "Det finns tre platser kvar på nästa tåg till Göteborg" hängde jag på och sa "Du kan väl köpa biljett åt mig också". Det gjorde han.

Vi kom aldrig till målet

En halvtimma senare kom Göteborgståget in på stationen och vi kunde rulla vidare - nästan hela vägen. Men strax utanför Göteborg, i Sävedalen, blev det stopp igen. När man meddelade att vi ännu en gång skulle bli stående i 45 minuter fick jag nog och lämnade det spårbundna transportnätet för den här gången

Billig helkväll

När plumpgänget träffades i Stockholm för snart två år sedan - precis innan Coronan invaderade vårt land - fick jag biobiljetter i present av mina kamrater. När sen maken och jag, i slutet av september, åkte till Köpenhamn för att besöka Louisiana blev tåget så kraftigt försenat att vi fick tillbaka en del av biljettkostnaden. Bra kombo!

I går kunde vi festa! Först beställde vi bord på en restaurang vi gillar, sen bokade vi platser på en bio nära oss.

När det plötsligt dimper ned "en middag" i mailkorgen gäller det att passa på. Kan den dessutom kombineras med äventyr, fart och fläkt är det än bättre. Vi valde efter mycket diskuterade att träffa mr Bond för sista (?) gången. Jag ville egentligen se "Tryffeljägarna från Piemonte" men den visades bara som mattiné så det fick bli "NO TIME TO DIE" - till belåtenhet för hälften av oss.

Jag har sett många, för att inte säga de flesta, Bondfilmer minst en gång och jag tycker nog att de bli bättre och bättre. Agent 007 blir mänskligare och kvinnorna får allt viktigare roller, är inte längre enbart dekoration. Till och med de obligatoriska biljakterna utvecklas. Den här gången skedde de på spektakulärt vackra platser varav en var i vårt grannland Norge.

När man bygger ut vägnätet i Norge utnyttjar man sin fina natur och bygger enastående snygga vägar och rastplatser. Platser som det skulle vara roligt att besöka. Nu fick jag, på sätt och vis, gjort det igår och dessutom i en fräsig svart sportbil.

Vad som däremot inte blir så mycket bättre i Bondfilmerna är själva handlingen. Alltid samma upplägg. Den här gången var det dessutom så tillkrånglat att vi fick fortsätta diskutera filmen hela vägen hem. Då först trodde vi oss ha förstått hur allt hängde ihop.

Färgkodning

Det är ganska vanligt med författarporträtt i tidningar. Jag gillar dessa intervjuer. Tycker det är roligt att läsa om författare även om många säger att det är böckerna som är det väsentliga ‐ inte författarna.

En kompis rekommenderade Nina Wähäs bok "Testamente" - den hamnade därför överst på min "att läsa lista".

Lustigt nog kom det en intervju med Nina Wähä  i intervjuserien "Bokstavligt talat" precis när jag stod i begrepp att börja med hennes bok.

Oj, vad denna människa, Nina Wähä, hinner läsa mycket men hon är väl ingen långsamläsare - som vissa andra. I intervjun pratade hon om författare och böcker hon läst eller ska läsa framgent. Om hon fick välja en författare som skulle skriva hennes livs historia skulle det bli Douglas Coupland. ??

Jag brukar ofta välja böcker efter någon lista eller gå på rekommendation och nu (när jag läst Testamente) borde jag välja någon eller några böcker från  Nina Ws lista. Ska bli spännande att se hur jag gillar hennes preferenser - om jag överhuvudtaget klarar av att läsa nån av dom. Befarar att de är alltför avancerade för min enkla smak.

De här böckerna stod högt på Ninas lista:
• Majs Säfström; "Fantastiska fakta om djurungar"
• Amanda Svensson; "Ett system så magnifikt att det bländar"
• Kristina Sandberg; böckerna om Maj
• Claire-Louise Bennet; "Damm"
• Maria Stepanova; "Minnen av minnet"
• Kamilla Shamsie; "Vår älskade"
• Ida Linde; "Mördarens mamma"
• Hanya Yanagihare; "Ett litet liv"
• Karin Smirnoff; "Jag for ned till bror".

Rolig detalj om Nina W är att hon färgkodar sina böcker. Hon använder samma bespottade sätt att sortera in sina böcker i bokhyllan som jag - efter bokryggens färg. Kanske därför jag gillar henne.

Hur som helst var "Testamente" bra men alldeles för lång.

En trappa

När ett av våra "gamla" Sundsvallsgäng strålade samman för en heldag i Stockholm började vi med konstmuseet Artipelag. Vi tittade på Rolf Hansson eller, rättare sagt, på målningar av Rolf Hansson. Stora, snygga, färgstarka målningar som jag verkligen gillade.

Motiv på flera av målningarna var "Carl Fredrik Hills trappa", den han målade i Montigny-sur-Loing. "Originalet", alltså Hills trappmålning, ägs av Nationalmuseum. Den borde jag tittat på innan jag åkte till Artipelag. Men gjort är gjort och det man inte gjort före får man göra i efterhand. En vecka senare åkte jag till stan.

Besöket avslutades med
äppelpaj med vaniljgrädde

Jag gillar Nationalmuseums sätt att visa sin samling - allt som hör till samma period har förts samman oavsett om det är tavlor, möbler eller något annat. På avdelningen för 1800-tals konst hittade jag dessa två fina Hill-målningar.

Men var fanns trappan? Till slut fick jag gå till receptionen och fråga. De visade mig en bild på trapptavlan men själva tavlan kunde jag inte få se eftersom den fanns gömd i ett förråd.

Lite konstigt att man inte hängt upp Hills "trapptavla" medan utställningen med Rolf Hansson visas.

Men i brist på "Hilltavlan" får jag väl resa till orginalet - den lilla stan Montigny-sur-Loing utanför Paris där det en gång fanns ett konstnärskolkektiv - och titta på själva trappan. Men det får bli en annan gång när Coronan flugit vidare.

En gammal bekanting men inget orginal

Likfärd

Tänk att man kan lära sig saker samtidigt som man har roligt!

Brukar försöka lösa minst ett svårt korsord varje vecka - alltid på gränsen till vad jag klarar av. I början känns det som jag inte kan få ut ett enda ord men undan för undan och med benäget bistånd, blir de tomma rutorna färre och färre. Jag funderar och funderar, förstår inte ett dugg men så plötsligt, när jag ändrar tankebana och ser saken ur en annan vinkel, är ordet självklart. Att en "kemiman" är en man som kommer från Kemi i Finland är ju inte det första man tänker på. 

Tidningen-Vis "Temakryss" är nog det korsord jag gillar bäst. Ganska svårt men inte oöverstigligt - i alla fall inte om jag får lite hjälp.

Tema i förra månades kryss var målningen "Karl XII likfärd". Har tittat på "likfärden" många gånger när jag varit på konstmuseet i Göteborg. På frågan vem som går först i ledet blev svaret Cederström - alltså konstnären själv.

När vi någon vecka senare hade konstlektion på Birkagården pratade vi om just "likfärden". Vår lärare frågade var tavlan fanns och vem som gick först i ledet. Då var jag på "mammas gata" - visste båda svaren. Till min oförställda häpnad fick jag då veta att det var Verner von Heidenstam som ledde tåget. Kan inte vara möjligt att det smugit sig in ett så grovt fel i Vi-krysset hävdade jag - det hade det inte heller.

Nästa månads tema var Kleopatra. Henne visste jag inte mycket om. För att få lite hjälp på traven började jag lyssna på podden "P3 historia" när jag gav mig iväg på  min motionscykeltur. Har numera, tack vare Vi-krysset, grundläggande kunskaper om den sista egyptiska drottningen. Men än är inte  hela krysset klart. Får nog anlita min assistent igen.

Hjorthagen

I Hjorhagen finns en aktiv kulturförening med ett "eget" kulturhus - fint gammaldags och enkelt.

Vi har varit på väg till Hjorthagen flera gånger men ändrat oss i sista minuten. I går kom vi äntligen dit och vilken föreställning vi fick se!

När Bellman stod på schemat på Birkagården hade vår lärare engagerat den finske Bellmantolkaren Matteus Blad. Vi fick lyssna på honom via Zoom, ända från Finland. Trots visst strul med uppkoppling gillade jag det jag hörde. Så när vi fick veta att Matteus Blad skulle ha konsert i Hjorthagen bokade vi biljetter. Trots att  Hjorthagen ligger i andra ändan av stan var det lätt att ta sig dit - Röda linjen direkt från Liljeholmen.

På morgon hade vi fått sms med uppmaning att komma i god tid eftersom det varit "mycket folk i publiken" på hans förra föreställning. Vi var där kvart över sex men skulle inte bli insläppta förrän kvart i sju. Hej, hallå - man kan inte uppmana folk att komma timmar i förväg och sen inte släppa in dom. Men efter lite "tjöt" fick vi gå in och sätta oss.

Sen kom Matteus Blad in på scenen och gav oss en fantastisk föreställning om Bellman - hans liv, hans vänner och hans musik. Det var, som sagt - fantastiskt. Märkligt att en sån föreställning bara visas på ett litet lokalt medborgarhus i orten.

Läslov

Det har varit höstlov eller läslov som det numera ska kallas och jag har gjort så mycket trevligt.

I stället för att åka till Birkagården har jag umgåtts med två av familjens många pojkar, varit på musikal och bio och ätit lunch i ett gammalt bankvalv.

I måndags träffade jag grabben från Aspudden. Vi tog Djugårdsfärjan till "Allmänna gränd" och promenerade till den nya utställningshallen "Vrak". En precis lagom stor utställning för en sjuåring och hans mormor.

Första våningen hade i stort sett ett enda tema - fartyget "Resande man" som förliste en stormig natt utanför Landsort. En marinarkelog, tillika dykare, fanns på plats på "Vraket" och berättade hur en marinarkelog jobbar och de fynd de gjort på "Resande man".  Ett trevligt "museum" med en rolig animering om hur kronan vandrade från Gustav Wasa till hans söner - en animering som tilltalade en 7-åring.

I fredags promenerade grabben från Spånga, dottern och jag runt på Söder, fikade och köpte en "läsebok" - Guinness rekordbok 2021. En perfekt bok för en 7-åring med intresse för allt som gäller rekord.

Eftersom det är läslov har också jag ägnat flera timmar åt "läsning". Jag har lyssnat på Tove Alsterdals nya bok "Slukhål". Liksom i "Rotvälta" tilldrar sig handlingen i Ådalen. I ett gammalt hus i skogarna kring Kramfors hittas en man inlåst och död. Under den mördarjakt som drar igång upptäcker man flera liknande fall. Polisassistent Eira Sjödin gör ett fantastiskt jobb i denna trevliga och någorlunda realistiska roman som dock inte var i klass med hennes förra bok om Eira och Ådalen.

När vi fick veta att det skulle vara höstlov även på Birkagården sa alla "Åh vad tråkigt" men jag fick, trots det, en riktigt trevlig och innehållsrik vecka.

Den nya biografen Aspen i Aspudden

"Ron rör om"