Jag har kallat min blogg "ett liv utan klocka" eftersom jag inte längre jobbar utan disponerar min tid på det sätt jag vill. Jag kan i princip göra vad jag vill, när jag vill och jag kan låta saker ta lång tid eller göra dem väldigt fort. Eftersom jag till min natur är lite hetsig går det mesta ändå med rekordfart - fastän det inte längre är nödvändigt. Att jag disponerar min tid själv betyder dock inte att jag har all tid jag vill.
I dag åkte LÅ och jag till tippen med en massa gammalt skräp. Jag tittade på vad folk kastade och funderade på varför de överhuvudtaget hade köpt de grejer de nu slängde bort. Sakerna såg bra och funktionsdugliga ut men passade antagligen inte in i det nya köket. (Vi kastade nästan bara trädgårdsavfall). Jag bestämde mig återigen för att i fortsättningen bara köpa nödvändiga saker och behålla dem länge, länge - ända tills de blev trasiga.
På hemvägen lyssnade vi på Kerstin Dellerts sommarprogram som handlade både om livet och döden, vilket gjorde att vi kom att prata en del om just döden - det ligger nära till hands nu efter tragedin i Norge. När vi kommit hem ringde sonens kompis och berättade att deras gemensamman vän Marcus hade dött. En ung man på 34 år levde inte längre. Så orättvis livet kan vara. Ett liv utan klocka betyder inte att ens tid inte är utmätt utan det gäller att ta vara på varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar