Den förra boken, Rismodern av Rani Manicka, hann jag inte läsa klart - började för sent för att hinna med 400 sidor. Jag läste 100 sidor, lånade om den för att läsa klart senare men ändrade mig - var inte längre så lockad av Malaysia. I stället valde jag att läsa min födelsedagsdeckare, och få en känsla för Paris (som jag just skulle besöka). Efter att ha läst 100 sidor av Rismodern kan jag i alla fall säga att den var välskriven och hade fint språk - övriga cirkeldeltagare tyckte den hade för mycket svärta.
Dagens bok, Fält utan slut, var en novellsamling författad av vietnamesiska Nguyen Ngoc Tu. Jag koncentrerade mig på den sista långa novellen, som fått ge namn åt hela boken och tyckte, som vanligt, att den var välskriven med ett vackert språk. Men det var en sorglig bok, tragisk med olycklig kärlek och relationsproblem skildrat som i sagostämning. Det stolta folk, som jag alltid har tyckt att vietnameserna är, såg man inget av. I stället mötte läsaren ensamma människor som hade svårt att uttrycka känslor, var vilsna, otrygga och levde i armod. Fält utan slut var ingen rolig novell. Boken skrevs för tio år sedan men den skulle lika gärna kunnat vara 50 eller 75 år gammal (i alla fall efter TV-ns tillkomst).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar