Fullmatat pensionärsliv

Det är trevligt att bo i en storstad när man är pensionär - utbudet av "nöjen" är gigantiskt. Man kan åka in till stan halv elva på morgonen för att klippa sig. Sen kan man träffa en skolkamrat på långlunch och sitta kvar tills man blir utkörd. Spontanbestämma sig för att gå på bio och se den fina filmen "Under körsbärsträdet", fortsätta med snabbfika och så avsluta dagen med föredrag. En toppendag som dock slutade med att jag blev upprörd (gjorde inget).

Min upprördhet berodde på föredragen jag lyssnade på. I ABF-huset ordnar man regelbundet föreläsningar (brukar vara bra) med olika tema. Den här gången ville jag få lite hjälp att förstå vad som händer i Turkiet. Tre turkietkännare skulle berätta om landet ur olika synvinklar - inrikespolitisk, utrikespolitisk och ur flyktingsynvinkel. Vi (maken och jag) har planer på att åka till Turkiet men är väldigt kluvna om vi verkligen ska ge oss iväg till ett land där man begränsar tryckfriheten, mördar oppositionella, förföljer egna folkgrupper (kurder) mm.

Men ack, ack, ack så dåliga de var - föredragen, alltså. Jag lärde mig inte ett dugg. En professor, med Turkiet som specialitet, började med att läsa innantill i 40 minuter - en komplicerad text med massor med siffror och årtal. Helt omöjlig att hänga med. Sen var det dags för en f.d. ambassadör att prata om Ts relationer till andra stater - lite enklare men faktaspäckat även det. Slutligen kom en man från Turkiska institutet (?) och berättade om flyktingsituationen. Avgjort det bästa föredraget men ändå för svårt. Föreläsningarna avslutades med frågestund och då passade frågeställarna på att inleda med miniföreläsningar (troligen för att visa hur duktiga de var) och avsluta med en komplicerad fråga som krävde ett jääättelångt svar. Hade jag inte suttit på första bänk skulle jag gått efter halva tiden.

När ABF är ambitiösa och ordnar temaföreläsningar måste föredragshållarna förstå att man inte riktar sig till experter. De måste förenkla och strukturera så att åhörarna ser linjer och skeenden, inte får öronen fullproppade av fakta som det är omöjligt att ta till sig. Om man  radar upp siffror och årtal måste man "stötta" dessa uppgifter med bilder.

Jag råkade träffa en av föredragshållarna när jag lämnade lokalen och kunde inte låta bli att häva ur mig hur erbarmeligt dåligt jag tyckte det varit. Sen fick jag åka hem med dåligt samvete. Tur att jag sett filmen "Under körbärsträdet" och kunde tänka på den när jag satt på tunnelbanan. Jag var inte hemma förrän klockan nio på kvällen.