Boken gavs ut 1977 men det kändes som att läsa något från 1800-talet. Den hade ett gammaldags, tungt språk med pluralformer på verben och massor med dialektala ord. Dessutom var boken fylld med religiösa kopplingar som dagens svensk inte kan associera till. Hur många vet t.ex att bokens titel "Din tjänare hör" anknyter till först Samuelsboken där en oansenlig tempeltjänargosse anropas av Gud själv och lär sig svara "Tala Herre, din tjänare hör!"(Stod i en recension.) Boken var uppbyggd av små historier men saknade "story" som drev handlingen framåt.
I "Din tjänare hör" skildras ett liv som många inte har en aning om - hur det var att leva i Norrlands inland i slutet av 1800-talet. Människorna som bodde i dessa trakter kände det inte som de levde i "Schwärje". De kände sig utaför där de levde i väglöst land under de fattigaste förhållanden. Om man vill ge dessa människor ett "ansikte" och få oss "sörlänningar" att inse vilket hårt och tufft liv de förde, borde Sara ha skrivit boken på ett sådant sätt att vi kan ta den till oss - inte på ett sätt som gör att vi tar avstånd från de människor hon vill skildra. Jag förstår inte varför Sara Lidman, denna engagerade människa med så mycket patos för "den lilla människan", skriver på ett sätt som stänger ute folk. Jag kan inte heller förstå att boken blev så omtalad och så uppskattad när den gavs ut.
Alla cirkeldeltagarna var inte lika negativa som jag. Någon tyckte att Sara var rolig. Någon tyckte att boken hade sagostämning och någon att den gav en bra bild av hur det var att leva i Norrland. Men ingen var stormförtjust. En av oss tyckte att boken var odemokratisk. Den uppfattningn stämde överens min syn på "Din tjänare hör".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar