Var är dammsugarslangen?

Vi har sju barnbarn i olika åldrar och det är lika fascinerande att följa varje barns utveckling, speciellt deras språkutveckling. Ett litet, litet knyte kan på bara ett år lära sig både gå och säga sina första ord. Tänk så receptiva de är. Så fort de skulle lära sig de bridgebud som jag tragglar med dagligdags utan att få "fast".

Vi har alltid frågat "våra" barn var lampan är men häromdan var det lillkillen på drygt ett och ett halvt som vände sig till mig och sa: "Var är lampan?" Hur tänkte han då? Ville han sätta mig på prov - skulle jag inte veta var lampan var?! Men nästa fråga gjorde mig än mer förbluffad.

Vi hade åtagit oss att passa lillen hemma hos oss några timmar. Kände mig aningen orolig för vad vi skulle hitta på om han blev ledsen. Överlämnandet skedde medan han sov i sin vagn och gick därför helt problemfritt. När han vaknade såg han lite vilsen ut men accepterade oss omgående. Väl hemma sprang han runt, runt och drog fram saker ur alla lådor - kände sig uppenbarligen hemmastadd. Men så stannade han upp och sökte efter sin favoritgrej och så säger han: "Var är dammsugarslangen?"

Man häpnar. Hur kan en "ett och ett halvtåring" säga ett så svårt ord på en så udda grej? Efter en stund plockades dammsugarslangen fram men lilleman fortsatte att fråga: "Var är dammsugarslangen?"

Uppenbarligen såg vår dammsugarslang inte likadan ut som hans och då var det ingen dammsugarslang utan något helt annat som han inte var intresserad av. Jag, som för några ögonblick sett en kille framför mig som skulle växa upp och ha det prydligt och välstädat omkring sig med dammsugaren som kär vän, insåg att "dammsugarslangen" bara var en pryl och ett långt och roligt ord utan egentlig innebörd. 

Sjunde resan, blå linjen

Mitt TV-tittande inkluderar mycket. Nyligen såg jag ett program om hur det var att växa upp i Husby. Det var tufft att vara ung i ett av de sist byggda miljonprogramsområdena nordväst om stan. Men Husby var Husbybornas plats på jorden. "När man kom ned i gången på centralen som ledde till blå linjen kände man att nu var man på väg hem" - sa en av rösterna i programmet.

Efter att ha sett Husbyprogrammet fick vi lust att åka dit och se området med "egna ögon" Vi valde linje 10 och 11 "Blå linjen" på vårt "åka runt i Stockholm" projekt. Linje 11 tog oss till slutstationen, Akalla.

Därifrån promenerade vi till Husby, drack en kopp kaffe och åt var sitt persiskt wienerbröd. Sen tog vi bussen hem.

Birgit Ståhl-Nyberg

Det är långt till Akalla. Vi satt på ett tunnelbanetåg som och åkte och åkte och åkte i oändliga tunnlar, nästan utan hållplatser. Allt vi såg var de svarta tunnelväggarna. Maken tyckte det kändes som att vara hemma - helt innestängda, ingen utsikt.

"Under samma tak";
Dana Ganleva o Raja Levander

Väl framme i ett ödsligt Akalla tog vi en rask promenad på 1,3 km till Husby. En fin och välskött promenadväg band samman de båda områdena med höghus på ena sidan och skolor och grönområden på den andra. Allt var snyggt. Inget kladd på väggar, inget skräp på vägarna, inte nedgånget eller slitet, inga gäng att vara rädd för men ödsligt - så kändes det denna onsdag mitt på dan.

I Husby var det mer folk. På torget sålde man grönsaker och vi passade på att handla. Torget var omgivet av kulturhus med bibliotek, kulturskola, stadsdelsförvaltning och konditori. Allt var hur lugnt och fint som helst. Efter att dagligdags ha matats med hur eländigt det är i de nordvästra förorterna blev jag positivt överraskad.

Kände nästan att jag skulle kunna bo här om det inte varit för alla dessa stora, höga hus som stod på rad efter varandra. Det var för stort, för mycket, ingen myskänsla - felbyggt helt enkelt. Jag tror människor föredrar att bo mer småskaligt om man kan välja, även om det är snyggt och fint. (För att få något att jämföra med lyssnade jag på ett avsnitt av podden "Staden, #25" där man besökt en av Paris s.k. satellitstäder - en förort med stadskänska. Snart åker jag dit och bildar mig en egen uppfattning).

När vi fikat på ett persiskt konditori tog vi buss 518 till Vällingby (1 timmas bussresa), bytte till tunnelbana, tvärbana och buss, sen var vi tillbaka till utgångsläget igen. Hemresan tog väldigt lång tid och man kan konstatera att stan är vidsträckt och att tunnelbana är ett trist med tidseffektivt sätt att resa.

Mer TV åt folket!

Jag har alltid gillat att titta på TV.
Tänk att kunna sitta hemma i soffan, inomhus i värmen och se jätteintressanta program eller vilket skräp som helst.

Man kan titta på linjär TV (som min svärdotter säger), vilket betyder att man tittar på programmen i realtid - så som jag gör med Rapport. Men det går i princip att titta på de flesta program när som helst.

Det finns oändligt många program att välja bland. Bäst är Sveriges television (det som på svenska kallas "public service") men det finns också reklamfinansierade kanaler där man kan hitta ett och annat guldkorn. Då gäller det att spela in programmen, så att man kan spola förbi all reklam när man ska titta. Till yttermera visso finns det också filmkanaler med serier och filmer "en masse".

Det finns alltså ingen anledning att klaga på utbudet då det, som sagt, är oändligt. Problemet är att det tar väldigt mycket tid och man vill ju inte, trots att man i princip har obegränsad tid, bara sitta hemma och glo på TV.

Det går dock inte att komma ifrån att mycket tittande tar mycket tid. En tanke svår att förlika sig med och svår att erkänna. En som insett hur roligt det är att titta på TV och verkar ha förlikat sig med att det tar tid är Göran Everdahl. Jag gladde mig åt hans svar på frågan om nyårslöfte: "Jag ska se ännu mer på TV".

Klubben

Den s.k. Weinsteinaffären gjorde att trakasserier och övergrepp inom film- och TV-världen i USA blev allmänt kända. "Hemskt" tyckte alla - med det var ju trots allt i USA, inte i Sverige.

Men när journalisten Matilda Gustavsson, på Dagens Nyheter, börjar luska upptäcker hon snart att samma sak hänt här. Den s.k. kulturmannen har i årtionden trakasserat och våldtagit kvinnor - "alla" visste om det men ingen gjorde nåt. Ju mer Matilda G jobbade och grävde desto mer kom upp till ytan. Hennes arbete, som publicerades i DN, väckte mycket stor uppmärksamhet och fick långtgående konsekvenser. Själv fick Matilda G stora journalistpriset.

När allt hade lugnat ner sig skriver Matilda Gustavsson boken Klubben om sitt arbete - ett litterärt reportage (jmf Dagermans reportage). Hon beskriver hur hon har gått till väga, vilket jobb hon lagt ned, vilka kval och svårigheter hon har haft. Hon skriver de utsatta kvinnornas berättelser. Och så hon skriver! Klubben är så intressant och så välskriven så jag häpnar - en riktig höjdare.

Jag hade inte tänkt köpa boken eftersom jag trodde jag kände till det mesta men när jag fick den i julklapp tyckte jag det var en trevlig present. Nu, när jag har läst den, tycker jag det var en toppenpresent.

"Alla" visste vad som försiggick. Nästan ingen gjorde något och de som försökte göra något nonchalerades. Ingen vill stöta sig med de som har inflytande. Man vill vara till lags. Många var rädda för repressalier.

Hur kan det bli så här? Hur kan man låta en man med så stort inflytande få härja fritt, förnedra och våldta unga kvinnor, leva vidlyftigt på pengar som aldrig behöver redovisas, stjäla konst från fattiga konstnärer?

I fallet dras Svenska akademien med. Svenska akademien, kulturelitens elit, vars ledamöter anser sig stå över andra. Akademien förfogar över mycket pengar men avkrävs inte någon offentlig redovisning. Ingen, utom ledamöterna, har någon insyn i verksamheten. Ledamöterna är valda på livstid (kan numera avgå), måste fortsätta att umgås år ut och år in - klart man inte kan stöta sig med någon då. Varför får inte akademiens verksamhet granskas? Varför får man inte söka stipendier? Varför lämnas ingen motivering till akademiens val? Varför måste allt vara så hemligt? Tål verksamheten inte dagsljus?

Matilda Gustavsson har gjort något riktigt bra - skrivit en höjdarbok som kommer att ha inflytande även i framtiden.

Galopp på mentalsjukhus

När man lär sig en ny betydelse på ett gammalt bekant ord vill man gärna testa om betydelsen är allom bekant - åtminstone vill jag det. Därför beställde jag en galopp när vi åt brunch på Långbro värdshus. Det rådde inte minsta tvekan. Jag serverades utan följdfrågor starköl i vinglas.

Långbro var fram till 1997 ett stort mentalsjukhus söder om stan. Det mysiga värdshuset, som vi alltså besökte för första gången i går, är inhyst i den gamla läkarvillan och ligger på Stora Mans Väg.

Detta underliga ord, "Stor Mans", var beteckning på den sjukhusbyggnad där männen bodde. På motsvarande sätt hette kvinnornas sjukhus "Stora Kvinns". Alla de olika sjukhusbyggnaderna låg samlade i en park som var omgärdad av dubbla staket!

När vi lämnade värdshuset gick vi tillbaka genom den gamla sjukhusparken och passerade på nära håll "Stora Mans". På avstånd kunde vi också se "Stora Kvinns", numera omgjort till bostäder. Både "Stora Mans" och "Stora Kvinns" var imponerande byggnader.

Begreppen "Stora Mans" och "Stora Kvinns" blev jag bekant med när jag läste Sara Stridsbergs roman "Beckomberga - odé till min familj". Där beskrev hon livet på Stockholms andra stora mentalsjukhus, Beckomberga. Både boken och hennes sommarprogram (den 22 juli 2011) var mycket bra.

Även om allt har för- och nackdelar känns det ändå skönt att kunna promenera genom den före detta sjukhusparken och äta brunch i läkarvillan och veta att det inte längre sitter folk inlåsta i de stora husen.

Djur

Vi i Gröndals bokcirkel, har valt Frankrike som tema våren 2020. Så trevligt det ska bli att få fördjupa sig i Frankrike på olika sätt. Men innan vi kan börja läsa franska författare skulle vi välja något lättläst och trevligt att fröjdas åt över jul och nyår. Valet föll på Joyce Carol Oates.

Oates är en väldigt produktiv författare, lär skriva en bok om året. När jag var med i en bokcirkel i Sundsvall läste vi "Mörkt vatten". Jag minns fortfarande hur bra och fängslande jag tyckte den var. Tyvärr läste jag den i mitt förra liv, livet före blogglivet, så jag har inga noteringar att titta tillbaka på.

Den här gången var huvudkriteriet att det skulle vara en tunn bok. Vi hade inte hämtat oss från läsningen av mastodonten "På flykt från ett sorgebud". Valet föll på "Djur" en 160 sidor tunn bok. En mycket lättläst bok och en mycket gripande och intressant bok. Jag skulle vilja säga att det är en angelägen bok. Men det var också en obehaglig  bok som var svår att läsa ut.

Oates kan skriva och den här gången har hon iklädd sig rollen av en 20-årig dagboksskrivande collegestudent. Det gör hon så bra. Att det är en ung kvinnas dagbok vi läser märks både i stil och innehåll. Man kan verkligen leva sig in i den dagboksskrivande studentens liv och tankar, lycka och kval.

Gillian berättar om sin fantastiska lärare. Hon är så förälskad att hon inte kan se klart. Hon ser inte att det är en psykopat hon dyrkar. Hon är inte ensam om denna beundran eftersom han och hans fru avverkar studenter på löpande band. Trots att Gillian sett vad som hänt de andra flickorna gör hon allt för att väcka lärarens intresse. Blir ifrån sig när hon avvisas men till slut lyckas hon vinna hans gunst. Men det är ingen bra och jämställd relation. Hon förnedras å det grövsta men till slut kommer hon till sans och tar en gruvlig hämnd.

Jag tror Oates, med denna bok, vill få folk att tänka efter, inte låta sig duperas och manipuleras. En väckarklocka. Om det här blir en bok man läser på gymnasiet, kan den kanske hjälpa flickor att bryta sig loss ur självdestruktiva relationer. 

Porträtt

"Porträtt av en kvinna i brand" - januari månads film i vår lilla bioklubb - var en riktig höjdare. En så fin film! Vacker miljö, vackra människor, vackra kläder, lugnt tempo, intressant handling, fin musik, kärlek och lite spänning.

Porträtt... är en film där personernas agerande för handlingen framåt - inte deras samtal. Det är en film med väldigt lite dialog. När man pratar, pratar man långsamt. Ett tag inbillade jag mig att jag kunde franska.

En ung överklasskvinna ska giftas bort (här är det rätt att använda det gamla uttrycket "giftas bort") med en man hon aldrig sett och som aldrig sett henne. För att mannen ska veta vem han ska gifta sig med ska han få en målning av sin tillkommande. (Tror detta var vanligt i överklassen på 1700-talet.)

För att måla porträttet anlitar flickas mamma en kvinnlig konstnär. Konstnären kommer till den ödsliga platsen åkande i en stor roddbåt - en dramatisk resa som antyder vad som väntar. Man får nästan intryck av att de lever på en ö men filmen lär vara inspelad i Bretagne.

Det är ingen lätt uppgift den tillresta konstnären fått. Kvinnan som ska porträtteras är traumatiserad och vill inte visa sitt ansikte.

Handlingen utspelar sig i ett vackert ödsligt kustlandskap, där man måste böja sig för naturens och vädrets makter. Det händer mycket under de veckor porträttet växer fram. Det är en både sorglig och vacker film men för de inblandade kvinnorna blev nog dessa veckor de viktigaste i deras liv. Veckor då de fick uppleva den stora passionen.

Efter denna toppenfilm passade det bra med tapas - även om tapas inte direkt är något som associeras till Frankrike.

Galopp

Strax före jul lärde jag mig ett nytt ord eller jag kanske ska säga att jag lärde mig en ny betydelse av ett gammalt ord.

Jag, som själv är helt omusikalisk, har fått barnbarn som både kan sjunga och spela - trevligt för både dom och mig. Jag får ju gå på konserter runt om i stan när de har sina framträdanden.

AFs musikkkassers julkonsert skulle hållas i Immanuelskyrkan. För att komma dit tog vi tunnelbanan till Rådmansgatan och promenerade sen genom Vasastan. På vägen passerade vi en pub med namnet Churchill. Maken tyckte vi skulle gå in och förfriska oss lite innan konserten - för som vanligt var vi ute i mycket god tid. Jag tyckte vi skulle vänta till efteråt för att inte gå miste om bra platser i kyrkan.

Eftersom vissa lyssnar på argument knallade vi in till Churchill på hemvägen och jag beställde en liten öl. "Vill du ha en galopp?" frågade expediten. "Blir bra" sa jag utan att veta vad jag svarade på.

Så blev jag serverad öl i ett vinglas! Hade ingen aningen om att öl serverat i vinglas kallades galopp. Som gammal göteborgare blev jag än mer förvånad när jag fick höra att det används mest frekvent i min hemstad. Galopp - ett roligt uttryck hämtat från den tiden när man gav springpojkar en skvätt öl mellan utförda ärenden.

Halvmördaren

Efter det trevliga "deckaräventyret" i Giverny, ville jag läsa ännu en lättsmält deckare innan jag gav mig i kast med bokcirkeln januaribok "Djuret" av Joyce Carol Oates. Jag valde Håkan Nessers "Halvmördaren".

Halvmördaren var en trevlig, mysig bok där allt gick väldigt långsamt (hände nästan ingenting). En ensam gammal man skriver en bok om sitt liv och sin stora kärlek - en metabok. Han ser att hans resterande liv kommer att vara en gammelmans ensamma liv i tristess men så händer något som förändrar allt.

Precis som i "Svarta näckrosor" är det inte mordet, som hände för 40 år sedan, som är det viktiga, snarare frågan varför allt blev som det blev.

Håkan Nesser skriver alltid på ett trevligt, lättläst, lite pratigt sätt. Jag gillar hans stil, tror jag läst de flesta av hans böcker vid det här laget. Kan inte minnas att jag någonsin blivit besviken - inte förrän nu - jag hade förväntat mig mer. Skulle ha uppskattat en liten gnutta spänning.

Nephropidae

I vår frys har det, i si så där två månader, legat en bamsing och väntat på att bli uppäten. Jag syftar på den här:

Min svåger fiskade den under hummerfiskesäsongen i höstas och gav bort den till oss(!) och vi har sparat den ända till denna årsdag.

Den här legat infryst i vatten, alltså helt lufttätt, och behållit sin smak. Med långsam upptining blir den lika god som en "nyfångad".

Hade läst att man inte ska värma kokta skaldjur eftersom de då lätt blir torra. Så jag letade rätt på ett recept (Tina N) och fick till en perfekt förrätt med bl.a. grönkål och grädde.

När middagen var uppäten slog vi oss ihop med stans hipsters och kände oss som tjugofem. Men riktigt så alerta var vi nog trots allt inte, för när det kom en taxi körande förbi hoppade vi in i den och åkte hem.

Även om man kör ambulans och bärgare
vill man titta på fyrverkerier.

Gott 2020!