Uppvaktad

Häromdagen fyllde jag 66!!

Jag blev verkligen uppvaktad. Massor med tulpaner, böcker, penna, telefonsamtal, mejl, ssm, kort (vanligt kort skickat via brevlådan i trapphuset) sång, utrustning för dumplingtillverkning och, inte minst, en helgkurs i filmklippning! Allt kändes jättetrevligt.

Minsta lilla barnbarnet gav mig en stor fin låda - snyggt inslagen. "Hm, undrar vad det kan vara i den" - tänkte jag. När jag tagit bort papperet såg jag att lådan kom från ett känt kosmetikaföretag;   Föryngringssalvor! Bra present till en som nästan är 100. Samtidigt var jag lite fundersam över om barn verkligen ser rynkor och skavanker på samma sätt som vuxna gör. Då kom överraskningen: En liten gumma!

Fastän det är så trevligt att fylla år, blir man samtidigt lite vemodig. Livet är verkligen inte oändligt - som jag tyckte förr - och tidsfristen närmar sig. Hoppas att gympan kan skjuta den långt, långt framåt i tiden.

Känner du till N-ordet?

Det var många som ville lyssna på Jonas Hassen Khemiri när han besökte Aspuddens bokhandel i onsdags. Vi hade köpt biljetter i förväg och kunde gå in och sätta oss direkt men utanför bokhandeln växte kön. Till slut fick alla plats inne i värmen (utomhus var det -14 grader) även om många fick ståplats.

Jonas och hans samtalspartner Nathan Hamelberg diskuterade utanförskap - utifrån Jonas böcker Ett öga rött och Jag ringer mina bröder. De pratade om begreppet mellanförskap - att tillhöra flera kulturer; vara både svensk och arab (t.ex.) men samtidigt inte tillhöra någon av kulturerna helt och fullt. Jag hade aldrig hört begreppet mellanförskap tidigare. Det blev en intressant kväll.

Efter en stund kom man in på N-ordet. "Ni, som alla har IQ över två känner ju till begreppet" sa Nathan. Han ville inte säga själva ordet. Då räckte en liten tant upp handen och sa "Jag har nog bara IQ ett, för jag vet inte vad N-ordet står för".

Vet du?

Varför niger man?

Det känns skönt att ha en syster, alltså en sjuksyster, i familjen. I fredags var det examen på Röda Korsets sjuksköterskeskola och utdelning av broscher till 62 nya sjuksköterskor och före detta studenter, som rektorn sa i sitt tal.

Det var pampigt värre i den fullsatta Gustav Vasa kyrkan på Odenplan med fantåg, tal och sång.  När musiken började spela tågade först fanbärarna in, följda av de nya sköterskorna och honoratiores. Högtidligt och rörande men med flera humoristiska inslag. Alla talen var bra och peppande, inte minst när det gällde löneanspråk.

En del sköterskor var klädda i svarta klänningar med stärkkrage, vit liten mössa och bindel med rött kors på armen - sjuksköterskornas gamla högtidsklädsel. I klädseln ingår också en mycket fin svart kappa med veckad rygg. Verkligt snygga kläder, enligt mitt förmenande. Varför hade inte alla denna högtidsklädsel? Hade de lånat kläderna av sina mammor och mormödrar (yrken går ju ofta i arv) eller hade de köpt kläderna för just detta tillfälle? Svaret var enkelt; skolan hade ett antal klänningar som de lånade ut (räckte inte till alla). 

Så började då broschutdelningen. De före detta eleverna gick i tur och ordning fram till rektorn, fick sin brosch och tackade för den. När de tackade var det förvånande nog en hel del som neg! Först fick jag för mig att det var de med uniform som gjorde det och att det, så att säga, ingick i klädseln. Men nej, det var många i helt vanliga kläder som också neg. Varför neg de? Jag tyckte det harmonierade så illa med det som rektorn nyss hade sagt i sitt tal när han uppmanade dem att veta sitt värde, att stå på sig och kräva sina rättigheter.

Jag trodde att det underdåniga nigandet var borttaget ur våra sedvänjor. Nigande är för mig förknippat med att folk värderas olika och en hälsning som inte längre ska förkomma mellan vuxna människor. Jag blev helt enkelt tvungen att googla och noterade att Magdalena Ribbing var av samma åsikt som jag. Vad kan månne Clara ha att säga om nigande?

En typiskt Röda Korset- examenstårta

Det gladde mig att vår sjuksköterska tackade med ett vanligt handslag.

Underbara Clara

I mitt förra inlägg skrev jag om UnderbaraClaras värld och gjorde en länk till hennes blogg. Sen dröjde det inte länge förrän Clara kommenterade inlägget.

Lite senare, när jag träffade dottern och hennes vänner, började vi prata om Underbara Clara - hennes bok och blogg. Då visade det sig att en av dotterns vänner också är ett Clara fan. När hon (dotterns kamrat) fyllde år hade därför hennes kompisar köpt Claras bok och gett henne den i present. När de överlämnade presenten, sa de att hon hade vunnit boken eftersom hon var den av Claras följare som hade varit inne på UnderbaraClara flest gånger. Det fann mottagaren inte allt för otroligt men när de sa att just hon hade varit inne dubbelt så många gånger som den person som varit inne näst flest gånger, började hon ana ugglor i mossen.

Jag berättade då att Clara hade kommenterat på min blogg. Alla blev jätteimpade ända tills någon sa "Gick du på den lätta! Fattar du inte att det är någon av dina "vänner" som har roat sig på din bekostnad!" Lurad blev jag men kommer ändå att fortsätta läsa om Claras underbara liv!

Snygg ordning

När man bor trångt måste var sak ha sin plats - annars blir det lätt kaotiskt!

Jag fick en trevlig bok av dottern i julklapp som jag snabbt läste från pärm till pärm. Den var med andra ord oerhört lättläst. Boken hette Underbara Clara; Vintage pimp och Hemmafix och var egentligen inget för mig som är totalt ofixig. Men den var rolig att läsa och hade en massa tips som många nog kan ha användning för. Jag tror att jag fick boken eftersom jag ihärdar att läsa Underbara Claras blogg, trots att jag blir hånad för det av mina mer seriösa vänner.

I boken beskriver Clara hur man med ditten och datten kan fixa till gamla saker så att de blir som nya. Man kan till exempel köpa lite papper, klä in en låda så att den blir så fin att den blir en prydnad för hemmet.

Lite inspirerad av Underbara Clara blev jag nog, trots allt, för när jag besökte det stora varuhuset och fick syn på jättefina lådor köpte jag en! Får bli förvarningsplats för oskrivna kort. Jag köpte alltså en låda som var omklädd redan från början och missade Claras budskap helt och fullt. Det är ju fixandet med lådan och omklädandet som är det kreativa - inte lådan. Om jag skulle berättade detta för Clara (vilket jag inte kommer att göra för jag känner inte henne) skulle hon bli väldigt besviken på mig.

Men hennes idéer ledde i alla fall till att jag fick ordning och reda och en bra förvaringsplats för mina kort.

Slit och släng

Förra året fick maken "Bilutflykter runt Stockholm" i födelsedagspresent - ett led i ambitionen att lära känna vår nya stad. I går använde vi den för första gången och begav oss till Gustavsberg på Värmdö.

Fajansarbetare Frans Lundin handformar ett blombord

Gustavsberg är känd för sin porslinsfabrik. En gång i tiden jobbade här 900 personer - idag är den totala arbetsstyrkan 20 stycken. Själva fabriken var stängd men museet var öppet. Där upplevde vi igenkännandets glädje. Till och med Caprifolium, servisen vi har i stugan, visade upp sig i en monter. Jag tycker fortfarande att den är så somrig och fin. Det är synd att vi inte längre har kvar några uppläggningsfat och skålar - särskilt synd tyckte jag att det var när jag nu fick se hur många varianter som ingått från början.

Runt fabriken har det vuxit upp så kallade outletbutiker. När vi tittade in där, fick vi klart för oss att även servisen Kurbits är på utgående. När uppläggningsfaten till vår "stadsservis" hade gått sönder, ett efter ett, kompletterade jag med fat från just Kurbits. Nu kommer inte heller det att funka längre.

Det förefaller som att serviser har blivit förbrukningsvaror. Efter några få år går de inte längre att komplettera. Inte ens på mina många loppisrundor hittar jag de fat jag slagit sönder. Nej, det enda raka är nog att komplettera de fat som kraschats i en för tillfället gångbar servis. Sen låtsas man att man är bohem och dukar med tallrikar och kantstötta fat i all sköns modeller.

Men egentligen tycker jag att serviser inte ska vara av typen köp, slit och släng - de ska räcka ett helt liv och gå att komplettera i minst 100 år.

Helhetssyn

Jag hatar när det är halt och svårt att gå! Ibland överväger jag att stanna inne just på grund av väglaget - isgator täckta med snö, isknölar, snövallar, modd och annat elände. Inte är broddarna till särskilt mycket hjälp heller. Livet blir så mycket svårare för gamla, särskilt om de har rullator, för de som kör barnvagn och för mig. Till makens förtret har jag börjat går mitt ute i gatan, där det ofta är snöfritt.

Därför blev jag glad när jag läste att man har lämnat in ett förslag (s.k. motion) att trottoarer och gångbanor ska snöröjas först och sen, när dessa är framkomliga, ska man ploga gator och vägar. Förslaget var ett led i ambitionen att skapa ett jämställt samhälle - flest kvinnor går, flest män kör bil.

Man har redan övergått till denna prioritering i en stad någonstans i Sverige (jag tror det var Lidköping) och funnit att det var klart lönsamt eftersom antalet fallolyckor med långa rehabiliteringstider och höga kostnader hade minskat.

Fram för helhetssyn i alla sammanhang!

Aspudden

Aspudden är en stadsdel, inte så långt från oss. Trevligt område med hus från 20-talet och framåt, mest flerfamiljshus. Det tar ungefär 20 minuter att promenera dit och då passerar man Vinterviken på vägen.

I Vinterviken, som är en vik av Mälaren, finns ett trädgårdskafé, kolonilotter och restaurangen Winterviken. Restaurangen är inrymd i en vacker tegelbyggnad- en gång Nobels dynamitfabrik  Restaurangen håller öppet varje dag hela vintern och drivs av Markus Aujalay (känd från TV) och hans fru Eva. Massor med föräldralediga mammor och pappor verkar träffas i Winterviken för gemensam lunch. Trevligt med sådana här platser ute i förorten. Här börjar det nästan låta som jag är sponsrad!!

Nu har det öppnats ett bokkafé i Aspudden - ett sådant där mysigt, litet bokkafé, som man ofta stöter på utomlands. Mitt i rummet står ett bokbord med nya böcker, utefter väggarna finns bokhyllor fyllda med intressant litteratur (som jag, trots min pensionärstillvaro, inte har tid att läsa) och så finns det ett litet sidorum där man kan fika, äta mackor och soppa.

Dessutom ordnar man författarträffar. Vi bokade in oss när Jonas Hassen Khemiri kommer dit i februari.

Var är vi någonstans?

I lördags skulle vi gå på teater och tog därför tunnelbanan in till Östermalmstorg.

Bild på Siri Derkerts utsmyckning av Östermallmstorgsstationen

Därifrån var det inte långt till teater Brunnsgatan 6 men innan vi gick dit måste vi ha något i magen. Sushi skulle smaka utmärkt. Vi letade och letade, sen bestämde vi oss för att det nog skulle vara lika trevligt att gå på pub. Vi hade inte varit på pub sen vi var i Dublin i september - inget dåligt val. Det tjeckiska ölet och kycklingvingarna smakade utmärkt.

När det första ölglaset var tömt skulle maken beställa ännu ett men då hade irlandskänslan tagit överhanden och han sa: "May I have another glass of beer, please". Servitrisen förstod inte utan fick fråga om. Då insåg vi att vi hade kommit tillbaka från Irland för ett halvt år sedan. Pubkänslan var så starkt förknippad med Irland så beställningen kom automatiskt på det språk som gällde där. Intressant.

När vi lämnade puben såg vi att den låg granne med inte mindre än två sushirestauranger.

En helt vanlig onsdag

En helt vanlig, gråmulen onsdag kan man ta buss, tunnelbana och spårvagn till Djurgården, promenera utefter vattnet, besöka Thielska galleriet (hoppa över utställningen), ta en kopp kaffe...

... och sen gå hemåt igen.

Vardag igen!

Knut har haft namnsdag - julen är slut, julsakerna bortplockade och på väg ned i källaren. Att julprydnaderna är borta tror jag är det tydligaste tecknet, för oss som inte jobbar, på att vardagen är tillbaka. Dagarna har ju, så att säga, samma värde för oss heltidslediga. Visserligen har jag försökt att skapa mönster i min vardag genom att gå på gympa vissa dagar, hämta på dagis vissa och vara "ledig" övriga men dessa mönster kan jag enkelt bryta genom att helt enkelt hoppa över gympan.

I år lyckades jag få fjolårets julros att blomma om - få se om det går en gång till. Granen kommer jag dock med all sannolikhet att kunna sommarförvara.

Mitt inlägg om flexibel jul, som jag själv tyckte var ganska kreativt, bemöttes i en kommentar med att man då skulle missa poängen med själva julen - som enligt kommentatorn är gemenskap. På detta skulle jag vilja genmäla att det i själva verket är precis tvärt om! Mitt förslag ger mycket större möjligheter till gemenskap. Barnfamiljerna, som firar tidig jul, får besök av mor- och farföräldrar och andra släktingar på sin jul och de gamla får besök på sin jul. Eftersom jularna infaller vid olika tidpunkt inskränker de inte på varandra och man slipper allt tjafs av typen "Vi var hos er i fjol....". Det krångligaste blir väl om de religiösa, som enligt mitt förslag ska fira den 24 december, har barn respektive föräldrar som också är religiösa och därför vill fira jul samtidigt - men detta krångel är de ju vana vid.

Sen vill jag tillfoga att det finns ytterligare en stor fördel med flexibel jul - SJ behöver inte ställa in tåg i flera veckor för att vara redo att ta emot anstormande julresenärer. De fördelas ju över en hel månad!

En annan värld

Föräldrarna skulle på bröllop och vi skulle passa en av pojkarna (alltså ett av våra barnbarn) och följa honom till en Pokémonturnering på Kungsholmen. (Pokémon är ett kortspel.)

Utsikt från Kungsholmen

Tidigt i söndags morse åkte vi (jag kom dock först till lunch) därför till Kungsholmstorg, gick ned i en källarlokal och hamnade in i en helt annan värld - Drakarnas Håla. Det var en ständig ström av pojkar och män - ut och in - och alla verkade känna varandra. Pojkarna (jag såg inte en enda tjej) verkade så engagerade. Detta var något de gillade! Kanske något att introducera för pojkar som känner sig rotlösa och rastlösa, inte hänger med i skolan, inte kan spela fotboll och därför lätt hamnar på glid utanför samhälle

Nere under jorden pågick olika typer av aktiviteter, bland annat Pokémonturneringar för såväl juniorer (under 12 år) som seniorer. Allt var mycket seriöst. Det fanns både domare och överdomare, som kontrollerade att allt gick rätt till. När turneringarna var slut delade domarna ut priser (Pokémonkort), tog var och en i hand och tackade för att de hade deltagit.

Här i källaren kunde man, förutom att träffa kompisar, spela och turnera, också köpa spel och kort. Medan turneringen pågick, traskade jag upp till affären i gatuplanet och häpnade över hur dyra vissa kort var. De kunde kosta upp till 2.000 kronor. Hur kan ett litet plastkort kosta så mycket?

Jo, det var sällsynta kort, ofta 20 år gamla med samlarvärde och mycket energi!

Alla samtidigt eller vid olika tillfällen?

Före jul ska det bakas pepparkakor, griljeras skinka (vissa kokar den till och med) och köpas julgran med mera, med mera. Det stressas och det trängs. Vi hade visserligen ingen gran i år (utrymmesbrist) men nog hade vi både skinka och pepparkakor och även en och annan julklapp. När jag i julveckan passerade Odenplan frågade jag, trots att vi inte skulle ha någon gran, vad de kostade i år. De fina, hyfsat stora granarna kostade 700 kronor! Sen har man den inne ett par veckor och så åker den på sophögen.

Tänk om man ändrade så att julen fick infalla lite mer fritt, till exempel mellan 15 december och 15 januari - unga familjer med småbarn kan få fira först, religiösa får behålla nuvarande tidpunkt och äldre personer, som redan har upplevt många jular och inte är så angelägna om julklappar, kan fira sist. Låter det vrickat? Men tänk då på att för inte så länge sedan skulle alla ha semester samtidigt s.k. industrisemester - i dag får de flesta välja när de vill ha sin ledighet under juni, juli eller augusti och ibland även vid andra tidpunkter.

Allt skulle flyta mycket bättre - mindre trängsel, mindre stress och granen kunde pensionärerna hämta alldeles utanför dörren, till ett "second hand" pris (maken tyckte åldringarna kunde få granen gratis).

 

Äntligen ett inlägg som hör hemma på en blogg med tid som tema.

Hjältar

Engelsmännen gör fantastiska TV-serier! The Bletchley Circle, som visades i söndags, var inget undantag. Serien var uppdelad på tre avsnitt men vi klämde alla i ett svep.

Handlingen utspelade sig i 40-50-talets England. Fyra enkla kvinnor, som under andra världskriget jobbade med att knäcka den tyska militärens koder, var huvudpersoner. Smarta tjejer som gjorde ett enastående jobb men när kriget var slut hade man inte längre någon användning för dem.

Så inträffar ett antal mord och då ser de samband som inga andra ser. När de berättar om sina teorier behandlades de med översitteri och nedlåtenhet men de plockar fram sina gamla kunskaper och lyckas (naturligtvis) hitta mördaren. Det var så befriande att se fyra kvinnor (som förväntades vara nöjda med sina "små världar" som hemmafruar, kontorister, biträden) bli hjältar. Visst var handlingen lite orealistiskt men ändå var serien mycket bra. Miljöerna från början av 50-talet var fantastiska. Bäst av allt var att det så tydligt framgick hur man behandlar kvinnor och det var så skönt att slippa se starka, tuffa grabbar som kastar sig in i slagsmål och kör bil som galningar ( Mission impossible, James Bond m.fl.) som hjältar.

Hoppas det kommer fortsättning på The Bletchley Circle!

FK 7410

Varje årsskifte införs nya lagar och ändrade regler -  så även i år. För att förändringarna ska nå ut och bli allmänt kända kan man läsa om dem i dagstidningar.

Häromdagen läste jag om en förändring som gällde VAB-ersättning. Annonsen var så märkligt formulerad så jag fick läsa den två gånger och var ändå osäker på om det som stod där var sant eller om det var ett skämt. Drev man med Försäkringskassan och de som ville ha VAB-ersättning eller vad var detta? Längst ned i högra hörnet fanns Försäkringskassans logga så jag antar att det måste "vara på riktigt".

Förändringen gällde blanketten Intyg om barns frånvaro även kallad VAB-intyget. All hantering av blankett FK7410 skall upphöra omedelbart och motiveringen var att "regelbunden användning av den berörda blanketten markant ökar risken för huvudvärd, stress samt förekomsten av s.k. uruselt humör. Enstaka fall av varaktig irritation och tandgnissel har även kunnat påvisas".

Vad tror ni - är detta ett tidigt aprilskämt eller har man helt enkelt skrivit ned de synpunkter man fått när man kollat hur blanketten fungerat? Jag är böjd att tro att detta verkligen "är på riktigt" och då tycker jag det var ganska roligt av Försäkringskassan att skriva på det här sättet. Alla som berörs av förändringen och blir lika fundersamma som jag vet ju, trots allt, att blanketten är borttagen.