Slit och släng

Förra året fick maken "Bilutflykter runt Stockholm" i födelsedagspresent - ett led i ambitionen att lära känna vår nya stad. I går använde vi den för första gången och begav oss till Gustavsberg på Värmdö.

Fajansarbetare Frans Lundin handformar ett blombord

Gustavsberg är känd för sin porslinsfabrik. En gång i tiden jobbade här 900 personer - idag är den totala arbetsstyrkan 20 stycken. Själva fabriken var stängd men museet var öppet. Där upplevde vi igenkännandets glädje. Till och med Caprifolium, servisen vi har i stugan, visade upp sig i en monter. Jag tycker fortfarande att den är så somrig och fin. Det är synd att vi inte längre har kvar några uppläggningsfat och skålar - särskilt synd tyckte jag att det var när jag nu fick se hur många varianter som ingått från början.

Runt fabriken har det vuxit upp så kallade outletbutiker. När vi tittade in där, fick vi klart för oss att även servisen Kurbits är på utgående. När uppläggningsfaten till vår "stadsservis" hade gått sönder, ett efter ett, kompletterade jag med fat från just Kurbits. Nu kommer inte heller det att funka längre.

Det förefaller som att serviser har blivit förbrukningsvaror. Efter några få år går de inte längre att komplettera. Inte ens på mina många loppisrundor hittar jag de fat jag slagit sönder. Nej, det enda raka är nog att komplettera de fat som kraschats i en för tillfället gångbar servis. Sen låtsas man att man är bohem och dukar med tallrikar och kantstötta fat i all sköns modeller.

Men egentligen tycker jag att serviser inte ska vara av typen köp, slit och släng - de ska räcka ett helt liv och gå att komplettera i minst 100 år.