Underhållning

Näst äldsta barnbarnet skulle besöka sin nya skola. Eftersom dottern ville följa med ryckte mormor in som barnvakt till minsta brosan.

Lillkillen och jag gick till biblan och mumsade på en chokladboll. När den var uppäten blev jag underhållen av lilleman på detta sätt. 

"Vilken underbar bok"

Det här året har bokcirkeln inget tema utan var och en får välja "sin" bok. Eftersom flera tycks ha samma preferenser har vi i rask takt läst två kvinnliga arbetarförfattare - först Moa Martinson och nu Elin Wägner.

Jag gillade Moa men jag tyckte ännu bättre om Elin Wägner och Norrtullsligan. En liten tunn bok om fyra unga kvinnor som under några år, i början av 1900-talet, bor tillsammans på Norrtullsgatan i Stockholm.

Trots att boken är 100 år gammal är den lättläst och har ett modernt språk med fina gammaldags formuleringar. Den är dessutom humoristisk. Boken handlar om vänskap mellan kvinnor men är också ett tidsdokument från nittonhundratalets början.

De unga kvinnorna jobbar eller slavar alla på kontor (troligen det minst glansfulla man kan ägna sig åt) för svältlön (80 kr/månad). De gillar inte sina jobb och tjänar inte ens en fjärdedel av vad en man tjänar för samma arbete. När de ska strejka för högre lön misslyckas de - alla ställer inte upp och arbetsgivaren kan välja och vraka bland alla arbetssökande.

Min fundering är om kvinnor inte fick vara med i "facket" för 100 år sedan - om det ens fanns fack för kontorister. De skulle verkligen behövt en organisation att luta sig emot.

Frihet ställs mot tygghet, kärlek och ett eget hem - det är inte friheten som prioriteras.

Det är uppenbart att mycket hänt på 100 år men än finns det "en del" kvar att göra som Annika Lanz säger i sitt förord.

Elin Wägner blev en ny och trevlig bekantskap. Hon kämpade för kvinnor och blev andra kvinna att få en "stol" i Svenska akademien. Jag tycker hon sätter saken på sin spets när hon ifrågasätter om man verkligen ska behöva betala skatt när man inte har några rättigheter - inte ens rösträtt.

Alla deltagarna tyckte boken var bra.

Hemma vid

Vi hade en toppenresa till Nice. Hyra lägenhet kommer nog att bli vår melodi.

Men det är också skönt att vara hemma - ligga på soffan, med balkongdörren öppen, och läsa eller ta en promenad i närområdet.

I går började vi med Vintervikens trädgårdskaffé, fortsatte runt den lilla sjön Trekanten och gick sen tillbaka hem.

Vinterviken har börjat grönska och växthusen växer, bildligt talat, också upp. Många, lagom många gäster, men ingen kö. Vi stannade till - fast vi bara gått i 10 minuter. Fikade en Madeleinkaka (första gången för mig) och satt under äppelträden och njöt.

Men alla kan nog inte njuta av trädgårdar för någon hade gjort detta.

Så onödigt och så ledsamt.

1 kilometer

I Nice finns eller fanns två floder, Var och Paillon, men Paillon ser man inte längre eftersom den löper i en kulvert. Ovanpå kulverten har man  anlagt en lång trädgård med grönområden, soffor, lekparker och, inte minst, massor med fontäner, där barn springer in och ut och har väldigt roligt. Suveränt med en park/promenadstråk (och en lång strand) mitt i stan.

I min guidebok står att det tidigare låg en busstation här. Fontänparken är avgjort trevligare men nån typ av busstation borde nog ändå finnas - så svårt som vi har haft att få grepp om busstrafiken.

Att hyra lägenhet är toppen - särskilt när den ligger så bra som vår. Rue Bonapart är en riktig innegata och vi bor på en tvärgata till den. Napoleon har fått ge namn åt gatan eftersom han bodde där några månader 1794.

Runt hörnet finns det barer och restauranger i "långa baner" men  också affärer och inte minst boulangerier dit maken varje morgon går och köper "pain rich" och croissanter till våra balkongfrukostar.

Sista kvällen gick vi till Entrecôte - var "favvo" i Paris. I Paris är det lång kö utanför ingången. Här var det nästan tomt men så var Entrecôte i Nice helt nyöppnad - hade öppnat samma vecka.

En "tiodagarssemester" i Nice går inte av för hackor men nu är den slut. På måndag väntar nya utmaningar - tuff fight med gamla arbetskamrater i det ädla spelet "plump".

Trompe l'oeil

I går tittade vi på ännu ett bländverk.

De två sista dagarna i Nice skulle vi stanna kvar i stan. Vi började med gamla stan - strövade runt, tittade på fisk- och blomstermarknader, åt lunch och följde guideboken till ännu ett bländverk. Roligt att man försöker lura oss så ofta. Vi har sett fyra. Undrar hur många vi missat.

Sen tog vi hissen upp till berget Le Château. En stor park högt ovan stan med fantastisk utsikt, lekpark, kaffé och två kyrkogårdar. I "Mitt Nice" skriver Kristina Svensson att det är när hon besöker kyrkogårdar hon riktigt får känslan av att befinna sig utomlands. Och nog skiljer sig dessa två kyrkogårdar från Skogskyrkogården som var vår sista lektion i min Stockholmskurs.

När vi stod på toppen av berget och tittade ut kom tre cyklister dit. Två turister som hade hyrt elcyklar och egen guide för visning av stan. När vi var i Kuba hade vi också hyrt egna guider men vi missade det där med elcyklar (om det nu finns på Kuba). Guiden berättade om alla kändisar som hade hus i Nice och pekade ut Elton Johns på kullen mittimot Le Châtau.

Lyft blicken, sir Johns
ligger höger om masten

Jonston

Min favorittidning (vid sidan av Vi-tidningen) heter Trädgårdsliv. Den kommer ut med fyra nummer per år. Jag köper och sparar alla. Inför Niceresan tittade jag igenom dem med blicken inriktad på rivieran. Vi bestämde oss för att åka till Lawrence Jonstons trädgård Serre de la Madone i Menton, ungefär en timmas bussresa från Nice.

Buss 100 går till Menton. Vi visste varifrån 100 gick och hade turen att komma iväg direkt. Efter en stund började jag fundera på om bussen verkligen skulle gå till Menton eftersom det stått Monaco på skylten. Mycket befogad oro - bussen stannade i Monaco. Där fick vi invänta nästa 100 och betala ny avgift. Sista biten upp till trädgården tog vi taxi - vågade inte chansa.

Serre de la Madone är 90 år gammal och Lawrece Jonstons version av ett

förlorat paradis - bekostad av hans stormrika mamma. Det är ofattbart att det går att skapa en sån här jätteträdgård.

Serre de la Madone är fylld med olivträd, cypresser, johannesbröd och pinjeträd. Den ligger i en sluttning, uppbyggd på terrasser med en otrolig grönska.

När L Jonston dog 1958 förföll trädgården men blev skyddad 1990 och sköts nu om av en fransk organisation.

Födelsedagskalas

Vi hade tagit bussen till Antibes dels för att besöka det Picassomuseum som finns där dels för att se hur denna "jetsethåla" såg ut.

Vi gick direkt till turistbyrån för att få en karta. Döm om vår förvåning när den (turistbyrån) var stängd på grund av födelsedagskalas. Får man göra då?

Men vi hittade Picassomuseet utan karta, fanns inrymt i den gamla Grimaldiborgen. 

Museet innehöll många verk (ordet tavlor ska inte användas om konst har jag nyss lärt mig) av Picasso från 1946-47 när han bodde i stan. Där fanns också en stor fotosamling med foton på konstnären - bl.a. när han jobbade.

Staden Antibes var fin. Folk solade och badade mitt i stan. Men vi fick inte titta på de stora pojkarnas stora leksaker (=båtar). 

Hela hamnområdet var stängt eftersom det var Cannefestival. Vi såg den ena cateringbilen efter den andra köra in i hamnområdet men till den festen var inte vi välkomna.

Resesällskap

När man är ute och reser gäller det att ha trevligt sällskap.

Jag tog med mig Birgitta Edlunds och Lennart Aschenbrenners bok "Från vårt kvarter i Nice". Mycket trevliga berättelser. Började, genom Birgitta E, bekanta mig med stan redan hemma.

Varje morgon lyssnar jag på Per Hagmans bok "Allas älskare, ingens älskling" där han berättar om sitt liv i Nice. Jag lyssnade igenom boken hemma. Nu reprislyssnar jag i rätt miljö. Vi har naturligtvis varit i hans kvarter, Libération, men vi  hoppade barerna. Också en riktigt bra bok.

Båda böckerna handlar om hur det är att som svensk leva i Nice. Jag gillar att läsa kåserande böcker om platser men naturligtvis måste man också inkludera en och annan reseguide i sällskapet. Jag tog med  en vanlig tunn och en med lite utförligare beskrivningar "Mitt Nice" av Kristina Svensson.

Och så följde naturligtvis "mon chèr" med - ett riktigt bra resesällskap.

La Prom

Det som "gör" Nice är att stan ligger vid havet. Änglabuken sträcker sig från hamnen, där det finns stora (och då menar jag stora) båtar och små färgglada fiskebåtar, ända till flygplatsen.

Längs hela strandlinjen löper ett promenadstråk - en gång anlagt av engelsmännen. På andra sidan promenaden ligger stora mangifika villor från en annan tid och mindre vackra hus byggda betydligt senare. Mitt emellan promenaden och husen löper en bred flerfilig väg. Det sägs att vägen ska bort. Frågan är när.

På den breda stranden solar man och badar. Man träffar sina vänner och har pic-nic eller tar en drink på någon av serveringarna. En del  övernattar till och med på stranden - men det lär inte vara ok.

Undrar om han "mansplainar"?

Några försöker skaffa sitt levebröd från havet - har trots idogt tittande ännu inte sett någon fångst.

Vi ha promenerat på La Prom på morgonen och på kvällen - alltid lika intressant. Tänk så härligt för Niceborna (?) att ha ett stort gemensamt vardagsrum mitt i stan.