Bonjour tristess

"Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra namnet sorg".

Så inleds boken "Bonjour tristess" och man börjar genast fundera på vad det är för sorg boken kommer att handla om.

Bonjour tristess eller som den heter på svenska "Ett moln på min himmel" är Françoise Sagans debutroman och hennes mest kända bok. Sagan var bara 18 år när hon skrev boken som gjorde henne berömd.

Handlingen utspelar sig på Rivieran under några sommarmånader. Det är det dekadenta överklasslivet som skildras och temat är kärlek, svek, sorg och intrigmakande.

En välbärgad man hyr ett hus inklusive tjänstefolk på den franska sydkusten. Han bor i huset tillsammans med sin dotter och sin älskarinna. Denne snygge 40-åring arbetar med reklam men verkar mest intresserad av unga kvinnor. De lever det goda, dekadenta livet. Till denna "idyll" anländer ytterligare en kvinna och livet förändras, speciellt för bokens jag, dottern Cécile.

Sagan har ett mycket enkelt och flytande språk. Boken var både lättläst och rolig att läsa men ändå inte ytlig. Spännande. En bladvändare. Jag förstår att den blev en omedelbar framgång. En saga för unga vuxna som drömmer om ett liv i rikedom och glamour men boken saknar inte sensmoral. Häpnadsväckande att den är skriven av en 18-åring.

Här - ett smakprov på hur Sagan skriver: "Hon hade också ett mycket säreget skratt, smittsamt och fulltonigt, som man bara träffade på hos lite enfaldiga människor".

Roma

Trots att jag numera har tillgång till två så kallade streamingtjänster (Netflix och HBO) tittar jag mest på vanlig "linjär" TV. Hinner helt enkelt inte med att "streama" trots att jag är storkonsument av "TV-tittande".

I går gjorde jag dock ett undantag. Satte mig och såg filmen "Roma" på Netflix - biogruppens majfilm.

Roma handlar om den mexikanska tjänsteflickan Cleo. Cleo arbetar hos en familj i övre medelklassen. Hon jobbar jämnt, sköter allt - såväl barn som hushåll och tvätt. Hon är kittet i familjen och mycket älskad - blir en del av familjen hon jobbar hos. Trots att Cleo blir väl behandlad och är uppskattad vet hon sin plats som tjänsteflicka. Men när hon får problem får hon glädjande nog familjens stöd.

Denna vackra, långsamma, svartvita film handlar om kvinnor och deras förmåga att klara sig. När det verkligen gäller måste man, som kvinna, kunna klara sig själv - inser både Cleo och hennes arbetsgivare.

Vi tittade på filmen hemma i våra hem sen träffades vi vid Farsta Gård för promenad, fika och filmprat. Vi tyckte alla fyra att filmen var både bra och vacker. 

Detta, att se filmen hemma och sen träffas utomhus för diskussion, är ett sätt för en biogrupp att hålla sig vid liv trots att det råder coronarestriktioner. Fungerar utmärkt så länge det är varmt och skönt.

Föryngring

Nu, när jag en längre tid varit - inte gammal, inte heller äldre utan äldre-äldre - fanns det plötsligt visst hopp om föryngring. Vi 70-plussare skulle bli yngre-äldre och vi, i alla jag, trodde att vi skulle återfå lite av vår frihet. Men hur blev det?

Det hände inte ett dugg. Jag får fortsätta att vara äldre-äldre, får fortsätta att hålla mig på min kant, får fortsätta att beställa hem mat. En sån besvikelse! Tur att det snart är sommar och uteliv.

Lite upprörd gick jag in på Folkhälsomyndighetens, FHM, hemsida och kunde konstatera att beslutet nog, trots allt, var välgrundat. Av alla som dött i codid-19 var 89 procent över 70 år. Av dessa 89 procent svarade åldersgruppen 70-79 år för 22 procent medan det i åldersgruppen under (60-69 åringarna) bara var 7 procent som dött.

27/5 2020

Min besvikelse satt kvar en stund och på pin kiv bröt jag, för första gången, mot reglera och gick in på Konsum och köpte grönsaker. Hade dessutom tänkt handlade en påse av mitt favoritgodis att ha som tröst i mitt instängda coronaliv men stötte på ännu en motgång - de sålde inte "mitt" märke.

Frågan är nu; hur blir det med vår rörelsefrihet. Kommer vi att få förflytta oss ända till västkusten eller måste vi mörka våra planer och köra på natten.

Slott (Tyresö)

I Sundsvall finns det ett enda slott - Merlo slott. Jag tror inte ens det ligger i Sundsvall utan i grannkommunen Timrå. Det var en av stans "träpatroner" Fredrik Bünsow som lät bygga huset som sin "sommarstuga". Han byggde också det Bünsowska huset på Strandvägen.

Här i Stockholm och i Sörmland finns det hur många slott som helst. På väg hem från Trosa passade vi på att titta på Tullgarns slott och nyss åt vi lunch vid Ekebyhovs slott.

Ekebyhovs slott

Tullgarns slott

Eftersom jag vägrar att åka till ytterligare ett naturreservat på en hel vecka fick det bli ännu ett slottsbesök. Den här gången valde vi Tyresö slott som inte ligger allt för långt bort - ca 2 mil söderut.

Tyresö slott byggdes på 1700-talet men han anor ända tillbaka till 1300-talet. Det är stort och pampigt och ligger på en halvö i Kalvfjärden omgivet av en park med gamla fina träd.

En ek som är vackrare än Ekebyhovseken

Jag är så förundrad över alla dessa slott som finns här i kring. Gigantiska byggnader som måste kostat en förmögenhet att bygga och sen ska underhållas århundrade efter århundrade.

Nu verkar de flesta slott ha omvandlats till museer och med fastighetsverket som ägare finns det nog ekonomiska förutsättningar för att de ska kunna underhållas och bevaras. För visst är det både läckert och roligt med dessa mastodontbyggnader som är många hundra år gamla.

Tyresö slotts egen slottskyrka

Mer Södermalm (Skinnarviksbergen)

Just nu är jag less på alla naturreservat - föredrar stan. Vi tog därför bilen och åkte över Liljeholmsbron.

Sist vi var på stadsbesök promenerade vi i Vita bergen - idag fick det bli öns andra sida. Den som vätter mot Riddarfjärden och kallas Skinnarviksparken. Båda platserna är fina men utsikten mot Riddarfjärden är svårslagen.

Efter ett par timmar blev vi (=jag) i vanlig ordning kaffetörstig men hittade inget coronagodkänt kafé. Det fick bli glass istället för kaffe. Trots viss trängsel på Mariatorget kunde vi avnjuta vår glass på "egen soffa" i ett blomsterhav.

Om man kan bedöma smittoläget utifrån hur mycket folk som är ute och rör sig och hur nära varandra de går är det lugnt i denna del av stan. Här råder ingen coronarädsla. Här gäller inte armlängs avstånd. På Söders gator är det trängsel. Viruset corona verkar obekant bland "kisarna" trots alla hemska siffror eller så är detta platsen där man redan uppnått flockimunitet.

På tillbakavägen (till bilen) fick vi kryssa från den ena "bakgatan" till den andra för att kunna ta oss hem med distans. Tror vi lyckades.

Våtmarker (Rågsved)

I dag var det närförorten Rågsved som stod på agendan.

Vi har varit där en gång förut. När vi tittade på grafitti i Snösätra avslutade vi besöket med att gå igenom Rågsved för att komma till tunnelbanan.

Den här gången var det Rågsveds naturreservat (från 2018) som vi skulle besöka. Tror det framför allt är på grund av sjöarna och de tidigare våtmarkerna som området blivit klassat som reservat.

Vi promenerade i en skog där träden höll på att slå ut och fåglarna kvittrade och kvittrade. Plötsligt kom vi fram till något som såg ut som en utsiktsplats mot ingenting. Vi satte oss på bänken, åt vårt medhavda päron och tittade på en gyttgig pöl. Lätt förundrade.

Så här fin såg inte gyttjepölen ut irl

Efter en stund kom en man och satte sig på ett par meters håll och berättade att arbetet med att återställa de gamla våtmarkerna kring Kräpplaån och Magelungen just hade påbörjats. Uppenbarligen började man restaureringen med att bygga "åskådarplatser". Han berättade också om det taximord som skett alldeles i närheten i början på 60-talet.

Uppdaterade med ny info gick vi vidare. Fick ytterligare information på en av de utplacerade tavlorna. Där kunde vi läsa att det efter andra världskriget funnits ett flyktingläger i området. I lägret hade det bott folk från Baltikum. En mörk fläck i vår historia som P O Enquist skrivit om i boken "Legionärerna".

Nu har vi besökt inte mindre än åtta naturreservat - alla parker oräknade. Börjar känna mig nöjd. Men coronan den hänger kvar - så det blir nog några till.

Asiaten (med bilder från gamla Göteborg)

Under andra halvan av 1950-talet härjade asiaten i Sverige och i övriga världen. 

Jag gick då i småskolan. Många i min klass var sjuka samtidigt. Undervisningen bedrevs som vanligt men de flesta bänkarna stod tomma. Vi kanske var fyra, fem stycken som förblev friska och gick till skolan.

Min lärarinna tyckte nog lite synd om eleverna som var sjuka och ville ge dem samma möjlighet som oss andra att hänga med i undervisningen. Därför fick vi friska, efter skoldagens slut, gå runt till de sjuka eleverna med böcker och hemuppgifter. Minns så väl dessa hembesök. Minns också den tunga väskan jag fick släpa runt på.

Jag reflekterade aldrig över att säga nej när vår fröken sa vilka vi skulle gå till.Tror till och med att jag tyckte det var roligt att hälsa på hemma hos mina sjuka klasskamrater.

Jag reagerade inte, mina föräldrar reagerade inte och de sjuka barnens föräldrar reagerade inte över att vår lärare skickade friska barn hem till sjuka fastän alla visste att det var en smittsam sjukdom.

Vad gjorde Folkhälsomyndigeten eller dess dåvarande motsvarighet?

Jag minns inte någon hysteri eller att vi överhuvudtaget fick någon info om hur vi skulle bete oss. Efter ett tag uppstod förmodligen den omtalade flockimuniteten och asiaten dog ut. Skillnaden gentemot hur man agerar i dag är stor.

Jag minns inte heller att man pratade om hur många som dött (detta var innan vi hade TV) men jag minns tydligt att min kamrat Carin drabbades mycket hårt och var sjuk länge och återhämtade sig först efter lång tid.

Att jag klarade mig från asiaten ger väl tyvärr inget skydd mot coronan men jag vet inte om någon har forskat om just denna abrovink. Man kan bara hoppas att min motståndskraft fortfarande är på alerten.

Vår Gård

Vi (först min mamma, sen jag) har alltid prenumererat på "Tidningen Vi". Nu, sen jag slutat jobba, har jag dock gjort uppehåll - hinner inte läsa den längre. Men i coronatider var det dags igen.

Köpte ett lösnummer och tyckte den var lika bra som alltid - intressanta artiklar och svåra korsord som både maken och jag får slita hårt för att klara.

"Tidningen Vi" är kooperationens tidning och gör ofta reklam för sin egen kursgård "Vår gård". När jag läste annonsen i den nya tidningen väcktes en gammal tanken att besöka "Vår Gård" till liv.

Vi tog bilen och åkte till Saltsjöbaden - gick mycket snabbare än jag trott och var lika fint som jag föreställt mig.

Orten Saltsjöbaden ligger sydost om Stockholm och är bara drygt 100 år gammal. Det var Wallenberg och Thiel som under en resa till Trouville i Frankrike kom på idén att skapa Saltsjöbaden. Bröderna Thiel döpte sina villor till "Vår Gård". 1924 köpte kooperationen husen och byggde om dem till kursgård.

"Vår Gård" består av en stor tegelbyggnad och flera annex, ligger precis vid vattnet och har en, i mitt tycke, mycket tilltalande inredning och konst, konst, konst. Allt är fint.

När vi tittat klart inomhus gick vi en strapatsrik runda på Oscar II privata badö. Nån gång i framtiden, när vi inte längre måste distansera oss från alla och envar, ska vi åka dit igen och äta lunch eller middag.

Enda besvikelsen var att brödet jag köpte var torrt. Förvånande eftersom det var min favoritbagare från TV som satt degen. 

Nej, där hade jag fel. När jag googlade på Jesper Långström såg jag att han bytt jobb - förklarar saken. Vilken tur. Hans gloria höll på att hamna snett. Nu kan jag lugnt fortsätta använda hans recept om jag eventuellt skulle ta upp mitt bakande någon gång.

Kvinna; Albin Amelin

Badande i Alassion; Isaac Grünewald

Skridskoprinsessan Carl Milles

Stig Libdberg; Handeln genom tiderna

Olle Baertling