20 minuter

Jag har länge haft problem med både ett knä och en häl. Blev ordinerad sjukgympa. När sjukgymnastiken Coronastängde köpte jag en egen motionscykel, som jag tog med till stugan. Den står numera i mini - det lilla skjulet maken byggde förra sommaren.

Nästan varje morgon, efter en långdragen kopp kaffe (tar ofta över en timma) drar jag på mig min sportiga tröja, lägger telefonen i fickan och går med spänstiga steg iväg till skjulet. På vägen vattnar jag de alltid lika törstiga tomaterna.

Sen sätter jag i gång. Cyklar med högsta motstånd i 20 minuter - har efter inrådan från svärdottern ökat tiden från 10 till 20 minuter. (Det ska vara bra att träna stora muskelgrupper i 20 minuter - säger hon.)

Eftersom jag under hela färden lyssnar på radio/bok är det numera halvt om halvt ett nöje att motionera. Men efter 20 minuter är jag ett vrak och måste vila länge innan jag kan gå vidare i livet - brukar börja med att äta frukost.

Just nu lyssnar jag på boken med den tvetydiga titeln "Sverigevänner".

En iransk familj flyttar till Sverige i slutet av 70-talet. De bosätter sig i ett område med många invandrare och sonen går i en klass där alla barnen kommer från Iran - han lär sig inte prata svenska.

När pappan inser detta flyttar familjen till Tjörn och sonen Arash får gå i samma klass och samma skola som övriga ungar på Tjörn. Han lär sig svenska, spelar fotboll och får följa med kompisarna hem. Sonen blir svensk men inte pappan.

Arash Sanari har skrivit en rolig och tänkvärd bok om sin uppväxt på Tjörn. Även om jag alltid vetat att den kultur och de normer man är uppvuxen med sitter djupt rotade är det ändå svårt att sätta sig in i hur det är att vara invandrare. Om jag skulle flytta utomlands vill jag ta seden dit jag kommer men bara till en viss gräns - jag vill t.ex inte tvingas dölja vare sig hår eller ansikte. Samma sak ska gälla för de som flyttar hit, fast tvärt om. Vi måste mötas någonstans på vägen. Andra generationens invandrare ska betrakta Sverige som sitt hemland annars är det något som är fel.

En rolig och tänkvärd bok där man ser på Sverige och svenskarna med persiska ögon och nog är vi knäppa ibland vi också, fastän vi ofta anser oss veta bäst.

Arash Sanari har förmodligen rätt om det mesta han skriver (det är ju hans version, så som han uppfattar oss svenskar) men en sak är dock helt fel. Varuhuset NK i Göteborg ligger inte på Kungsgatan utan på Östra Hamngatan.

Enquist

"Den oemotståndliga undergången" så betraktar PO Enquist sitt liv under de tre år han bor i Paris. Han är fylld av ångest och oro. Han kan inte skriva. Han är alkoholist.

Jag har inget sug efter att läsa tjocka, flera hundra sidor långa berättelser, som framgångsrika karlar skrivit om sig själva. Tror mig veta hur sådana böcker är redan innan jag öppnat dom och behöver inte få mina förutfattade meningar bekräftade. Men den här gången gällde det en bokcirkelbok och då kommer saken i ett annat läge - då måste boken läsas även om den är tjock och skriven av en manlig författare.

Det var alltså med viss skepsis jag gav mig i kast med P O Enquists "Ett annat liv" och fick inse att jag haft fel. Alla karlar som skriver memoarer förhäver sig inte.

"Ett annat liv" handlar om P O Enquists våndor, tvivel, tillkortakommanden och hans alkoholism. Han som en gång lovat sin mamma att "inte komma ut i spriten" blir alkoholist!

När det är som värst ser han krälande djur i taket men eftersom hans benjaminfikus dog, ersattes och dog igen - borde han vetat vad han hade att vänta.

Boken är mycket fängslande och mycket läsvärd. Enquist återkommer hela tiden till sin barndom och vem han egentligen är. Vi får följa "hans" liv från det att han ligger på golvet hemma i Hjoggböle och ritar kartor, fram tills han blir helnykterist men vi får bara följa med på nedslag här och var.

Roligt att han skriver om sig själv i tredje person - "han" blir en person i boken. Också roligt att jag lyssnade på Enquists egen uppläsning så det blir korrekt betoning och uttal på västerbottniskan.

På flera ställen i boken skriver Enquist om "Kapten Nemos bibliotek", boken han började skriva när han var som mest nedgången, och som räddade livet på honom. När jag var klar med "Ett annat liv" fortsatte jag direkt med "Kapten Nemos bibliotek".

"Kapten Nemos bibliotek" har flera teman. Huvudtemat är "att bli bortvald" (bottnar i den förväxling som skedde av två barn på Bureå sjukstuga) men den handlar också om att höra röster och se syner (alkoholism?) och om religion. Är kapten Nemo pojkens Gud och Eeva-Lisa (hans fostersyster i livet) människosonen - han som inte har tid. Kanske handlar den också om hur vi tar hand om de som inte klarar sig själva. "Kapten Nemos bibliotek" är mycket fängslande men också svår. Tror inte jag begrep den helt och hållet. Måste nog läsa om den om ett tag.

Underbart är kort

Efter en massa morgonbestyr, som bl.a. innefattade en motionsrunda på min Coronabike, gick jag ned till bryggan för att ta sommarens första dopp.

Upp ur vattnet kom en alldeles nybadad kvinna som mötte oss med orden "Det är underbart!"

När jag, strax efter, klev ned i det stora blå förstod jag vad Povel Ramel menade med "Underbart är kort!" Det fick bli ett snabbdopp.

Men man vänjer sig fort. Det var verkligen underbart och inte blev det så kort inte.

Sen var det dags för ännu en årspremiär. Utedusch!

Vi har haft många och långa diskussioner om vi skulle göra en utedusch eller nöja oss med den vi har uppe i storstugan. Jag är mycket nöjd med att vi efter flera års manglande kom fram till "rätt" beslut. 

Det är nästan lika underbart att stå ute och duscha som att ta sig ett renande bad i havet och den (duschen) blev verkligen inte kort.

Så, från att nyss ha förstått vad Povel menade med "Underbart är kort" förstod jag en halv timma senare inte ett dugg. Underbart kan ju vara nästan hur långt som helst.

Wienerbröd

Jag lyssnade på ett radioprogram, med tips om vad man kan hitta på om man måste leva i karantän.

En person berättade att hon gett sig på att baka avancerade bakverk som wienerbröd. Men man kan också baka mazariner eller mandelbeskvier - tyckte hon.

I min gröna ungdom bakade jag ibland mazariner (fastnade lätt i formen) och mandelbeskvier (väldigt kladdigt när de skulle doppas i choklad) - så båda dessa sorter hade jag bakat men aldrig wienerbröd.

När jag jobbade i konditori såg jag hur mycket arbete det var med just wienerbröd, så jag visste vad jag gav mig in på. Om wienerbröd ska bli frasiga måste det kavlas in mängder med smör i degen.

När väderleksprognosen lovade en hel dag med regn satte jag igång.

Treslag

Deg med lager på lager av smör

Först gjorde jag degen och stoppade in den i frysen. Eftet 30 minuter bakade jag in smöret. Ny vila, sen utkavling och vila, utkavling och vila, utkavling och vila. Alltså två timmas vila innan wienerbrödsdegen kunde formas till wienerbröd. Sen skulle de jäsa i 90 minuter. Innan jag stoppade in dem i ugnen fyllde jag dem med vaniljkräm, som jag gjort i en av viloperioderna.

8×8 cm stora rutor

Ihopvikta rutor fyllda med vaniljkräm

Slutligen skulle de gräddas i 13 minuter, kallna och glaseras.

Maken var mycket tveksam, trodde inte de skulle bli frasiga men med allt smör jag bakat in kände jag mig rätt övertygad - de skulle bli bra.

Jag blev nöjd! Tycker de blev både snygga, goda och frasiga men vilket jobb det var!

Nu förstår jag varför ett wienerbröd kostar multum.

5-års eftersläpning

Förr var jag väldigt noga med att vi inte skulle ha TV i stuga. Tyckte vi skulle leva ett enkelt "stugliv".

Om det regnade kunde vi spela spel eller läsa, inte sitta framför TVn. När det skulle spelas avgörande matcher i fotbolls-WM/EM åt vi middag på någon restaurang där det fanns TV så att vi kunde följa matchen. På sommarlovet i stugan hade man å andra sidan kompenserande privilegier. Där fick man dricka O'boy och äta sötmüssli - något som aldrig skulle hända på Alnön. Det skulle vara skillnad mellan vinter- och sommarliv, tyckte jag.

Men livet förändras och rätt som det var skulle jag bo i stugan alldeles själv. Hade ingen att spela monopol eller kinaschack med och kunde inte sitta och läsa både dag och kväll. Då var det läge för TVn att göra entré.

Fortfarande gällde dock "tablåtittande". Skulle jag titta på Ernst fick jag göra det klockan åtta på torsdagar oavsett om det sammanföll med middagen eller inte. Det betydde att Ernst fick "stryka på foten" nästan varje vecka.

I år har vi tagit ytterligare ett steg på den elektroniska vägen. Vi har skaffat trådlöst nät med obegränsad surf!

Det betyder att vi nu, när det börjar skymma ute, kan sätta oss i fåtöljerna och binge-titta en hel serie. Först ut var den lite kufiska "Dubblin murders". Riktigt mysigt med detta binge-tittande. Ser fram emot det när solen börjar dala.

Binge-tittade blev på modet för ca fem år sedan men först nu har jag lärt mig både ordet och dess tillämpning - att titta på en hel serie i ett svep.

Ligger alltså fem år efter. Undrar om det också gäller för riskgrupps-tillhörighet? I så fall tillhör vi inte längre gruppen äldre-äldre och borde ha mycket större frihet - ja, till och med slippa Coronakarantänen.

Förbättringspotensial

Precis när vi åkt (rymt) hemifrån, två veckor innan det var tillåtet, kom sommaren.

Under de tre veckor vi varit på grönbete har vi haft det så härligt - både varmt och soligt. Det har till och med varit så lugnt så vi kunnat åka ut och fiska. Sommar när den är som bäst.

Vi har ägnat mycket tid åt att handla. Eftersom vi inte ska gå in i affärer på grund av smittorisk gör vi långa listor. Först gör vi var sin manuella lista. Sen, när det är dags för beställning, skriver vi över alla uppgifterna till en app som vi skickar till affären.

Efter några dar kommer varorna och då visar det sig att vi glömt att föra över vissa saker, skrivit fel när det gäller andra (köpt en tomat i stället för en ask) mm. Dessutom saknas vissa varor i affärerna. Det har därför blivit si då där med våra matinköp.

När vi skulle beställa inför midsommar var dessutom alla leveranstider slut. Då fick det bli beställning för avhämtning, istället. Vi fick sämsta möjliga tid; klockan 16-20 dan före midsommarafton. Oj vilka köer det kommer att vara till färjan tänkte vi och gav oss iväg med stor marginal. Total felbedömning!

Vi kom fram två timmar för tidigt. Hann med både tapaslunch och glass innan vi kunde knäppa in pinkoden till de gröna kylfacken och hämta ut vår beställning.

Tidigt nästa morgon, innan midsommarfirarna börjat handla, gav sig maken iväg för att rätta till det som gått fel den här gången. Här finns stor förbättringspotensial.

Tekniskt under

Ibland har man tekniken med sig, ibland har man den mot sig och ibland fattar man ingenting.

Denna coronavår har vår kontakt med barnen mestadels skett via en applikation i våra telefoner. Fungerade perfekt ända tills det tog tvärstopp.

Familjens minste lilla kille har ett gott öga till sin morfar och vill ofta ringa till just honom. En dag kunde dock inte morfar svara honom. De kunde se varandra men kommunikationen var, så att säga, envägs. Mycket irriterande.

Alla engagerades men ingen lösning stod att finna. Till slut återstod bara ett alternativ - ny telefon! Sen kunde morfadern och hans barnbarn återigen börja ha sina intelligenta utbyten om tekniska prylar.

Någon vecka senare när lilleman ännu en gång skulle ringa till sin morfar började det konstigt nog ringa i den gamla telefonen - den utan simkort! Jag tipsade maken att det ringde i hans gamla telefon. "Omöjligt, jag håller ju i telefonen (den med simkort) och det ringer inte" fick jag till svar. När det ringde i den gamla telefonen för tredje gången var det till slut någon som kände sig manad att svara (dock inte jag).

Det var lilleman som ringde - ville ånyo diskutera hur dammsugarslangen fungerade - och under över alla under, nu kunde morfar prata med sitt barnbarn i den gamla telefonen.

Hur detta gick till är fortfarande en olöst gåta. Att det ringde i den gamla telefonen kan förklaras av att ljudet var avstängt på den nya och samtalet gick över internet (inget simkort krävs) men att det plötsligt gick att prata med lillkille igen tror jag måste betrakras som ett tekniskt under.

Katastrofer

Vad är det värsta som kan hända i ett civilsamhället om man bortser från pandemier, sjukdomar, olyckor, död, brand och egendomsbrott? Om man bortser från det mesta som att bli arbetslös, inte komma in på den skola man helst vill gå på, inte ha några kamrater, bli mobbad eller ha artros i knäna tror jag det är att inte komma ut på "nätet".

Själv parkerade jag för någon vecka sedan bilen och trodde mig ha betalt parkeringsavgiften med en app. Öppnade appen och skrev in alla uppgifter om plats, regnumner och hur länge parkeringen skulle gälla. Sen tryckte jag på knappen "Starta parkering", stängde av telefonen och gick på promenad. När jag kom tillbaka hade jag fått en bot på 900 kr. I det ögonblicket tyckte jag detta var det värsta jag kunde råka ut för - att behöva betala 900 kr för en parkering jag redan betalt.

Det hela kan förklaras av långsam nätuppkoppling, alltså dåligt internet, och ett dåligt s.k. användargränssnitt. Felet jag gjorde och som kostade mig 900 spänn var att jag inte väntade ca 5 sekunder tills jag blivit uppkopplad och fått uppmaning att ange bankid. Jag var enfaldig nog att tro att allt var klart när jag klickade på "Starta parkering". Ingenstans kunde jag läsa att jag skulle skriva in bankid för att parkeringen skulle bli giltig och med långsam internetuppkoppling kom inte denna uppmaning medan jag hade telefonen i handen.

Ännu värre olycka, fortfarande av det mildare formatet, är att bli av med sin internetuppkoppling p.g.a. att en sladd råkat komma in bland växtrötter och kunde uppfattas som något som skulle städas bort. Detta råkade dottern ut för när hon med sekatören i högsta hugg rensade rabatterna runt huset där hon bor. Jag inser vilket familjetrauma denna fadäs ledde till. Ingen, i hela det sex personer stora hushållet av "datafreaks", hade längre tillgång till internet. Vilken frustration! Till och med värre elände än min parkeringsbot.

Tur att det fortfarande finns brädspel.

Sommarlov

Trots att vi "lever i ett fritt land" har vår frihet varit mycket beskuren hela våren. Vi har levt efter regeln att inte resa längre bort än vi kan ta sig hem på två timmar (med bil, inte flyg). Eftersom vi har varit så lydiga har vi klarat oss och varit friska även om maken, inte mindre än fem gånger, trott sig drabbad. Turligt nog har han repat sig fort - oftast samma dag.

Fika vid Porla brunn

Men till slut var vi tvugna att bryta. Bryta mot tvåtimmarsregeln. Vi körde hela vägen till sommarstugan med bara en enda paus. Då satt vi utanför ett stort hus och drack vårt kaffe helt allena. Väl framme har vi hållit oss i stugan hela tiden utom när vi gick ned till bryggan för att bada. Men när termometern bara visade 16° var det en helt onödig utflykt för min del.

Så kom då äntligen beskedet: från och med den 13 juni får vi röra oss fritt i landet, om än i avskildhet. Vi gjorde alltså rätt men var aningen tidigt ute.

Nu lever vi i "splendid isolation" men med utsikt. Känns så skönt att ha sluppit ut ur plastinpackningen.

En blåmesfamilj delar vår isolering

Vi ägnar dagarna åt plocka iordning, rensa i grösaksland och rabatter men under två dagar hann vi också sitta på altanen och njuta innan regnet kom.

 
Nu, med regnet strilande utanför fönstren, har jag börjat baka bullar för första gången på en evighet. Hoppas jag har valt ett bra recept så jag inte blir besviken och på nytt tappar baklusten. Förutom bakningen har jag gett mig i kast med ett annat roligt projekt - Per Olov Enquists memoarer "Ett annat liv". Jag har nu många roligare timmar framför mig i sällskap med en långsampratande västerbottning. Undrar just om alla västerbottningar pratar lika sävligt som herrarna Lindgren och Enquist?