I dag har vi blivit sju miljarder!

Hans Rosling är verkligen en god pedagog! I morse var han på TV (igen) och pratade om jordens befolkningsökning. Rosling är professor i internationell hälsa och grundar sina utsagor på underlag från FN.

Förr hade vi befolkningsbalans (den totala folkmängden var konstant) men från 1960 har ökningen gått jättefort - kurvan har gått rätt upp och idag har jorden en befolkning på 7 miljarder. Det glädjande är dock att 2100 kommer vi att ha uppnått balans igen - en ny balans vid ca 10 miljarder invånare.

Varför kommer då inte ökningen att fortsätta på samma sätt som hittills - så att vi blir 21 miljarder 2100, som kungen sa? Jo, det beror på att vi redan har uppnått jämvikt. Det gjorde vi när vi nöjde oss med att bara få två barn per föräldrapar (sett ur ett globalt perspektiv). Tidigare föddes sex barn per föräldrapar men så länge fyra dog behöll vi balansen. Det var när fyra av de sex barnen överlevde som kurvan ändrade lutning.

När jämvikten har spridit sig till alla åldersgrupper kommer befolkningsökningen att stanna av. Man beräknar att det ska ske 2100 - då kommer ökningen att ha planat ut och den totala folkmängden förblir sedan ca 10 miljarder. (Det kommer dock bara att ta 14 år tills vi blir 8 miljarder men sen börjar ökningstaken avta.)

Det är de redan födda barnen (som lever vidare), som gör att befolkningsmängden ökar trots att vi redan har uppnått jämvikt (2 barn/föräldrapar) men när jämvikten har kommit till åldersgrupperna över 60 år, kommer den totala folkmängden att bli konstant.

Tänk om kungen hade rådfrågat Rosling innan han höll sitt tal. Då skulle han nog ha förstått vartåt det lutade (kurvan alltså) och sluppit göra bort sig.

Vintertid

Ja, så var vi då där igen - i vintertiden.

Jag har så svårt att förstå att vi ska hålla på med detta velande och ställa om tiden två gånger om året. Nu när klimatet blir allt varmare tycker jag vi kan hålla oss till sommartid året runt. Det gör väl inget om det är mörkt en timma längre på morgonen - då är man ju ändå så trött. Det viktiga är, enligt mitt sätt att se på dygnet, att det är ljust på eftermiddagarna! Jag tycker nästan att det är ännu viktigare på vintern än på sommaren att det är ljust länge. I dag var det mörkt redan vid fyratiden!!

Dagens Sundsvallstidning hade också Tid som tema. Där fanns bl.a. en Quiz med rubriken "Ta dig tid - för en frågestund". En av frågorna handlade om Salvador Dalis surrealistiska tavla med fyra deformerade klockor - en stängd och tre öppna - som jag fotat direkt från tidningen. Frågan var: "Vad heter tavlan?"

Pavlovas födelsedagstårta

Under en och samma vecka har jag varit med och firat tre födelsedags- barn - en 100 åring, en 70-åring och en 4-åring! Till 70- och 4-års kalasen hade jag fixat tårta - marängtårta med grädde och bär. Alla - både barn och vuxna - tyckte den var jättegod och den var otroligt enkel att baka!

Recept: Vispa 3 äggvitor till hårt skum och häll sedan sakta i 2 dl socker. Klicka ut smeten så att den får en liten kant. Grädda i 1,5 timme i 100 graders ugnsvärme. Toppa marängen med vispgrädde och bär.

Det bästa av allt - om man antar att prima ballerinan Anna Pavlova (som har gett namn åt tårtan) åt den regelbundet - den verkar inte påverka  midjemåttet!



100-år!

Att fira en 100-åring måste väl passa på en blogg som har Tid som tema.

Joels och Ragnars skola - Solhemsskolan- firade sin 100-års dag med öppet hus och flaggan i topp!

Inför jubileet hade barnen fått jobba med olika projekt - ett av projekten var att intervjua en gammal person om hur det hade varit att gå i skolan förr i tiden. Pojkarna intervjuade min moster Gunvor och minsann, rätt som det var såg jag några bekanta ansikten tillsammans med övriga projektredovisningar.

Jag tycker om sådana här gamla skolor. De känns så gedigna, stabila och slitstarka. Stentrapporna som är så härligt nedslitna i mitten kommer säkert att hålla i hundra år till.

Det skulle varit roligt om man i ett projektarbete hade jämfört vad barnen i en viss årskurs kan idag och vad de kunde för hundra år sedan. Det är möjligt att man har haft ett sådant projekt men i så fall missade jag det (det var lite svårt att få grepp om hur projektredovisningen gick till).

När vi klarat av hundraåringen gick vi hem och firade vår fyraåring!

Tidsfördriv

Lille Hugo (barnbarnet) har fått maginfluensa och måste vara hemma från dagis.

Då fördriver han tiden med lite dataspel och jag med lite datorknappande. Jag tror han är på bättringsvägen för han ser ganska nöjd ut med sitt tidsfördriv. För säkerhets skull har han garderat sig med en skål - om det onämnbara skulle hända igen.

Plötsligt säger lille Hugo: "Snart är klockan ett!" - och det var precis vad hon var. Oj, vad jag blev imponerad. Tre år (eller fyra?) och kan redan klockan!

Ja, riktigt så bra var det nu inte för strax efter sa han "Nu är klockan två". Det är allt tur att det finns både sekund- och timvisare. Tänk om en timma skulle ta fem sekunder i stället för 3600. Jag vågar inte ens tänka på hur gammal jag då skulle ha varit.

Det var på tiden!

Nu har det gått precis ett år sedan jag gjorde min pilgrimsvandring. Tänk att det har gått ett helt år! Så många fler minnen jag har från denna fem veckor långa vandring än jag har från de 52 veckor som har gått sedan jag kom hem. När man gör något speciellt ristar det sig fast i minnet på ett helt annat sätt än vad vardagen gör.

Alla som har gått de sista tio milen av El Camino får ett diplom. När vi (Brita och jag) hade kommit till Santiago de Compostela ville vi så klart också ha detta bevis på vår bedrift, så vi ställde oss i en lång kö och efter någon timma hade vi fått det.

Sen gjorde jag inget mer. Diplomet blev liggande kvar i sin förpackning ändå tills det var rea i ramaffären. Då passade jag på att köpa en ram och nu, efter ett helt år, finns det alltså inom glas och ram. Nästa steg blir att hitta en lämplig vägg att pryda.

Av någon underlig anledning skrev de inte Anita på mitt diplom utan Anna. Jag vet att Anita är en kortform av Anna men jag har aldrig någonsin kallats Anna - så det gillar jag inte riktigt. Jag undrar om inte Brita också är en kortform av Birgitta men Brita kunde de tydligen skriva. Så här ser det ut - det åtråvärda diplomet.

Någon gång i framtiden...

... kommer en stor hängbro att sträcker sig tvärs över Sundsvallsbukten. Man har redan börjat bygga den, i alla fall har man börjat jobba kring upp- och nedfarter. Alla markarbeten gör att man inte längre kan gå som man är van. Stora orange pilar hänvisar till andra, nya vägar och plötsligt kommer man till ställen där man (=jag) aldrig varit förut.

I dag blev jag "föst" in i ett bostadsområde i Skönsberg med hus från 60-talet. Där inne på den öppna ytan mellan husen upptäckte jag ett fint litet konstverk - en flicka med håret fladdrande i vinden och två mindre avbildningar av dels flottare, dels fiskare i båt. Trevligt att man gjort grönområden mellan husen och smyckat ut dem med konstverk. Det gör dessa lite trista bostadsområden mycket finare - tycker jag.

Skulptören som gjort flicka heter Emil Näsvall. Han har också gjort bysten av Jussi Björling som finns på Metropolitan i New York.

Dags att börja spela schack?

Plötsligt har schack blivit inne. Ny film (Bobby Fischer against the world), intervjuer med schackspelare mm gör att denna urgamla sport fått nytt liv.

Här om morgonen såg jag en intervju med två unga tjejer, Adriana och Antonia Krzymowska, som båda är inbitna schackspelare. De och alla deras syskon (totalt 6 st) har spelat schack sedan de var i 7-års åldern och schack är deras stora intresse men de hade gått ett steg längre och skapat TV-programmet "Mitt i Schack”. De sänder via Öppna Kanalen och lägger upp programmet på internet. De arbetar ideellt med programmet och finansierar allt själva - se http://www.chesstv.eu./.

De två systrarna var så entusiastiska och engagerade så jag blev alldeles hänförd. Intervjun avslutades med att man frågade vad de gör när de inte spelar schack. Svaret blev: "Då driver vi vår advokatbyrå!"

När jag var liten spelade jag ibland schack med min pappa - jag förlorade varje gång! Nej, jag får nog hålla mig till Plump även i fortsättningen.

Vår vardag i framtiden

SUS och Zenit (IT för seniorer) hade slagit sig samman om ett seminarium med temat "Vår vardag i framtiden" och engagerat fyra föredragshållare som var och en fick ge sin bild av vår framtidsvardag.  Massor med seniorer hade nappat på denna inbjudan. Det var så mycket folk så vi rymdes inte i lokalen utan blev tvungna att byta till stora filmsalen.

Vi fick bland annat veta
att allt kommer att bli mycket enklare i framtiden inte minst kommer apparna till mobilen att förenklas
att den nya journalistiken kommer att växa fram direkt på nätet - se http://ajour.se/
att trådlös kommunikation snart kommer att vara standard i alla tätorter
att alla kommer att ha banken med sig på fickan (mobilen) - i dag går 4 % av Nordeas kunder till banken
att de digitala klyftorna (skillnaden mellan de som kan och de som inte kan använda sig av IT-teknik) kommer att öka men tekniken kommer alltmer att överbrygga dessa klyftor.

Man gjorde följande jämförelse mellan datorns och bilens utveckling; Om bilen hade haft samma utveckling som datorn har haft, skulle en "folka" i dag ha kostat 20 kr, den skulle ha dragit 1 ml bensin per mil och ha kunnat köras i 100.000 km i timmen.

Alla föredragshållarna pratade mycket om mobilen och hur man skall förhålla sig till dem. (Nu förtiden ska man förhålla sig till allt.) Ska elever få använda mobiltelefon när de har prov i skolan? Varför inte? När man alltid annars har telefonen med sig, varför ska man då inte få ha det i skolan? Varför ska man lära sig att räkna på papper när man alltid har en miniräknare i fickan? Varför ska man veta när Gustav II Adolf dog när man kan kolla det i mobilen?

"Det kommer att bli bra i framtiden men det kommer inte att bli som det är idag" var kanske summan av kardemumman.

Efter föredragen hörde jag hur samtalen gick bland seniorerna och hoppsann, hoppsann så gammaldags de var. Så mycket elände det var med datorer, så osäkert IT-samhället var, så mycket det inskränkte på deras integritet, så mycket tid det tog från dem osv. Jag undrar vad dessa damer och herrar hade förväntat sig att få höra. Kanske hade de trott att man skulle ha sagt att IT-samhället hade varit en övergående trend men nu hade det vänt och vi skulle återgå till det datorlösta samhället igen. Jag tror SUS måste ordna en "hands on" kurs för seniorer i ämnet Sociala medier - det räcker inte med föredrag!

Än finns det tid kvar

Giffarna har ytterligare 90 minuter på sig att skaffa sig avancemang till allsvenskt spel nästa år. På lördag gäller det.

I går, efter gympan, såg jag fram emot att slå mig ned i fåtöljen och se när Giffarna Sundsvall besegrade Åtvidaberg men se så blev det inte. Först kunde vi inte se matchen alls på grund av tekniskt fel som det tog nästan en hel timma att fixa och sen blev det ingen seger - inte ens oavgjort. Nu får vi hålla tummarna på lördag också - så kanske det fixar sig.

Guldtider

När jag var i Stockholm tog jag med mig ett av barnbarnen och åkte och tittade på utställningen INKA på Världskulturmuseet.

Jag trodde det skulle vara en trevlig och intressant utställning både för mig och för en sjuåring men jag blev besviken. Visst fanns det många fina föremål att titta på men själva upplägget var trist. Massor med textskyltar, som ingen sjuåring vare sig kan eller orkar läsa (knappt en 60-plusare heller). Inga filmer, ingen dramatisering nej en helt vanlig utställning med guldföremål i montrar och textade skyltar. Det var inte ens möjligt att följa en guidad visning - i alla fall inte när vi var där. Synd att man inte gjort lite mer av den här utställningen med allt detta guld från Inkariket.

Tur att vi efteråt kunde gå upp på af Chapman och ta oss en fika.

Sen avslutade vi vårt stadsbesök med en Cola i Kungsträdgården.

Vilken underbar dag...

...sa damen jag mötte, när jag var på väg ut till Stornäset. Och det var verkligen sant. En vackrare höstdag än i dag finns nog inte. Soligt, vindstilla, lite kyltigt men inte kallt - helt enkelt underbart fint.

Mediekonsumtion över tid

"Vi" pensionärer tillhör den grupp som fortfarande läser papperstidningar. Frågan är hur länge vi kan göra det.

Det beror på var man bor. I norden kommer det att finnas papperstidningar till 2027 men i USA kommer de att försvinna redan 2018. Så ser prognosen ut om man får tro Kjell Carnbro, Sundsvalls tidnings chefredaktör, som höll föredrag för SUS (Senioruniversitetet i Sundsval) under temat "Makten över ordet". Nu kommer det säkert att finns papperstidningar längre än så men fortsätter minskningen som hittills kommer det inte att finnas någon efterfrågan efter dessa datum.

Jag tyckte det var ett intressant föredrag vi fick lyssna på. Det belyste hur vår mediekonsumtion förändras över tid. Vår ålder påverkar vår konsumtion - ju äldre vi är desto traditionellare är vi. Titta på bilderna nedan så ser ni hur graferna skiljer sig åt för 40-talister och för 90-talister. Graferna visar vilken typ av mediekonsumtion dessa grupper har under en dag. Tyvärr framgår det inte så tydligt vad färgerna står för men den ljuslila färgen visar vårt TV-tittande. När kvällen kommer slår vi 60-plusare oss ned i TV-soffan och blir sittande där i några timmar och det är ju, när allt kommer omkring, ganska trevligt.

Rotfruktstider

Oj, vad det annonseras om billiga rotfrukter - och så mycket det finns.

Det kändes som också jag skulle ta mig tid att laga något delikat av potatis, morötter, palsternackor mm mm. Det fick bli en rotfruktsgratäng. Innan jag började skala och skära la jag upp alla grönsakerna på bänken för att fota dem. För att få en fin färgbild la jag dit några vackra tomater också - sen knäppte jag - det är väl så man ska göra när man gör matreportage?

När allt var skalat och skuret, blandades grönsakerna bara ihop i en skål. Sen kryddade jag och hällde på en grädd- och mjölkblandning. Nu står hela härligheten inne i ugnen och gottar till sig och ska ätas tillsammans med ostkorv när jag kommer tillbaka från gympan.

.

Nawal El Saadawi; Den stulna romanen (**)

På baksidan av boken Den stulna romanen kan man läsa att Nawal El Saadawi har nämnts som nobelpristagarkandidat och visst är boken intressant men nobelpris, nja henne skulle jag nog inte rösta på (men jag har ju heller ingen rösträtt när det gäller nobelpris).

Boken är intressant eftersom berättelsen utspelar sig i Egypten med en helt annan kultur än vår och det är alltid roligt att läsa om främmande kulturer. Man blir helt förstummad när man läser den här boken. Kan det verkligen vara så här i Egypten? Nej, jag tror inte det. Jag vill inte tro det! Allt är svart eller vitt. Människorna är karikatyrer - några få är goda, resten är onda. Män är nästan genomgående hemska. Dessutom är onda människor korta och tjocka medan de goda är långa! Nawal beskriver ett religiöst manssamhälle som det är viktigt att uppmärksamma. Även om jag inte tror att det kan vara på det sätt som Nawal beskriver det så är Egypten ett land som behöver moderniseras och förbättras - inte minst för barn (speciellt de 2 miljoner föräldralösa som Nawal skriver om), för kvinnor, för dem som inte tillhör den islamiska tron, för de fattiga och för många andra grupper. Man behöver, precis som Nawal säger, fler skolor och färre moskéerr.

Nawal El Saadawi är en stridbar egyptisk författarinna och hon behövs! Hon väcker debatt och hon kämpar!

Nam Le; Båten***

Båten är den vietnamfödde författare Nam Les debut och andra bok som ingår i SUS bokcirkel. "Asiatisk litteratur".

Novellsamlingen Båten har genomgående fått väldigt goda recensionen och består av sju noveller som utspelar sig i helt olika miljöer - Iran, Columbia, Australien, Japan m.fl. länder Alla deltagarna på SUS hade åsikter om boken och de flesta tyckte mycket om den. Det kunde jag däremot inte säga att jag gjorde - jag tyckte den var obehaglig. Den gick under skinnet på mig. Förmodligen ett bra betyg. Jag tyckte boken var intressant och fascinerades av att en författare kan skildra så olika miljöer med sån inlevelse.

Ulrika Lif, som ledde cirkeln, hade lagt upp genomgången på ett (för mig) helt nytt sätt:

• skrivövning
• introduktionsrunda
• litteratursamtal.

Vi fick börja med två skrivövningar utifrån orden Exil och Hem. Ganska roligt och första gången för mig. De som ville fick läsa upp vad de skrivit. Sen gick vi laget runt och alla fick säga några ord om Båten och så avslutade vi dagen med diskussioner. Bra grepp. Ulrika avslutade genomgången med att fråga om det fanns en urberättelse som gällde för alla novellerna och vad de egentligen handlade om. Vi enades om att novellerna handlade om

• utsatthet
• flykt
• längtan
• ensamhet 
• dysfunktionella personer och
• gav olika bilder av själsligt tillstånd - döden och kampen för överlevnad.

Den vackraste årstiden?

Nu är det verkligen vackert ute - träden lyser i alla höstfärger och marken täcks av färggranna löv. Lite kallare är det men fortfarande väldigt soligt och fint. Synd att inte hösten kan vara längre. Snart börjar det väl regna och blåsa och så står vi där med kala träd - sen kommer snöeländet!!

Vart tog väntetiderna vägen?

Plötsligt fick jag problem med mitt vänstra öga. Blev väldigt orolig och ringde till vårdcentralen. Fick komma dit direkt. Doktorn på vårdcentralen undersökte ögat och remitterade mig till sjukhuset. Senare samma eftermiddag ringde man från sjukhuset och sa att jag hade fått tid för undersökning redan nästa morgon klockan åtta!

Varför pratar man om långa väntetider? Bättre och snabbare mottagande än så här kan man inte få!

Varför ska man hänga med sin tid?

Vi fortsatte att åka ytterligare någon timma efter det att vår vandrande granne lämnat tåget (se föregående inlägg), sen var vi i Steiermark. Här skulle vi stanna några dagar, titta oss omkring och provsmaka vita viner.

Vi började vårt besök i Steiemark med en rundtur i bergen, besökte ett kloster, åt lunch på en mycket trevlig uteservering och besökte en skola för blivande vinmakare. Det är hänförande vackert i Steiermark - ett kuperat landskap med stora vin- och majsodlingar. Otroligt vackert! Och vilken värme i oktober- så här varmt hade vi det inte ens när det var högsommar.

Vi bodde på ett värdshus - även det fint och bra på alla vis.Värdshuset hade nyligen kompletterats med 20 rum och fått hotellstatus. Värdshusvärdinnan ville nog hänga med i tiden och hade ansträngt sig till det yttersta för att göra rummen moderna - men det hade blivit lite för mycket av det goda. Allt var för tekniskt - även för en tekniker - och styrdes från knappaneler och censorer. Duschrummet avgränsades från sovrummet med en stor glasvägg! Man kunde alltså inte vara det minsta lilla privat. Medan jag fortfarande jobbade hände det ganska ofta att vi fick dela sovrum med personer, som jobbade i företag, men som vi inte kände. En gång när vi var i Sälen delade jag rum med tre kvinnor som jag aldrig titdigar sett. Då var det skönt att i alla fall kunna duscha för sig själv.

På den här resan, med maken som resesällskap, gjorde det inget att duschrummet endast hade glasvägg - inte förrän vi hade gått och lagt oss för att sova. Så fort någon av oss rörde sig i sängen, tändes alla ljus (eftersom de styrdes av rörelsecensorer) och både duschrum och sovrum badade i ljus. Jag tror vi lyckades få rummen upplysta tio gånger under natten. På morgonen pratade vi om varför det blivit på detta sätt och funderade på om det kunde bero på att vi lämnat dörren till duschrummet öppen. För att testa denna teori stängde jag igen dörren med påföljd att LÅ gick rakt in i den osynliga glasdörren.

Nej, tacka vet jag gamla vanliga värdshus med helt vanliga gammaldags ljusknappar.

Dags att börja vandra, igen?

När vi hade varit i Wien en och en halv dag for vi vidare med tåg till Steiermark. I samma kupé som oss satt en äldre man som var mycket pratsugen. Det var inte helt lätt att följa med i hans långa utläggningar på en svårbegriplig tyska men vi tyckte oss förstå att han skulle ut och vandra i bergen. Efter en dryg timmas resa gick han och en hel massa andra människor av tåget  – alla vandringsklädda och försedda med vandringsstavar och ibland också ryggsäck. Vår kupégranne hade bara med sig vandringskäppar. Mat och dryck köpte han på något litet värdshus utefter vägen. Jag tyckte det såg så trevligt ut med alla dessa människor som gav sig i väg på en dryg timmas tågresa för att ägna dagen åt att vandra i bergen.

Nu är det väl dags för mig att snöra på mig vandringsskorna och ta bussen till Ånge och ger mig ut och vandra! Njaa, vi får väl se.