Vi var lite sugna på att åka till ett reservat som låg vid vattnet. Efter två skogspromenader (Tyresta och Nacka) ville vi byta perspektiv, ersätta mossa med vågskvalp. Vi ställde in GPSen på Långängen-Elfviks naturreservat och gasade iväg. Det var lätt att ta sig till Lidingö - tunnlar direkt från Essingeleden.
Vi kom fram till en fin gammal gård, Långängens gård från 1700-talet. Gården var öppen och det satt folk utomhus och drack och åt. Jag tyckte de hade distanserat sig från varandra på ett föredömligt sätt. Men vi gick inte in. Vi hade med eget fika, vill inte beblanda oss med någon.
Allt såg fint och bra ut men var var vattnet? Det visade sig att det hade blivit fel, igen. Men vi tog "skeden i vacker hand" och bestämde oss för femkilometersslingan. Välordnat, lättgånget och bra, men tråkigt. Säkert bra motionsspår men inte så kul promenadstråk.
När vi klarat av vårt beting, åkte vi till den plats, vi hade valt ut, och då kände vi plötsligt igen oss. Där, på Elfviks gård, har vi varit förut. Vi var där en kall januaridag för några år sedan och åt bruch. Det finns många Elfvikar på Lidingö - inte konstigt att vi kom fel.
Äntligen hittade vi det vatten vi var på jakt efter.
Efter att ha varit ute i naturen mer än någonsin tidigare var det dags för "semester" och då hälsade vi på dottern. Vi tog en gemensam distansfika på deras altan. Första gången vi sågs irl på evigheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar