Spänger (Tyresta nationalpark)

Det finns parker och det finns skogar och så finns det skogar som är parker - nationalparker.

Vad kan vara bättre i Coronatider än att promenera i en stor, orörd skog? Bra då att det finns en nationalpark bara en
halvtimmas bilfärd söder om stan.

Vi lämnade vår frivilliga karantän och åkte till Tyresta nationalpark - en stor skog där i princip allt får växa fritt. Vackert och tyst.

Vi valde, efter lite funderande, en sex kilometer lång rundsliga med avstickare till brandområdet. När man i Tyresta pratar om brandområdet i bestämd form, syftar man på den stora brand som härjade i parken mellan 1 och 7 augusti 1999, då 450 hektar skog förstördes (10 procent av markytan). 

Bara låga träd där branden härjade

När vi kom fram till det vi trodde var brandplatsen såg allt normalt ut och jag fick för mig att skogen hade hämtat sig efter 20 års återväxt. Men vi fortsatte ytterligare en bit in i skogen och då såg  vi alla avbrunna träd som fortfarande stod kvar. I en nationalpark får såren läka sig själv och det tar uppenbarligen mycket lång tid.

Vi var noga med att hålla
armlängds avstånd

Gångvägen vi följde hade på sina ställen gjorts framkomlig med hjälp av spångar (för det heter väl inte spänger?) så helt utan underhåll är inte ens en nationalpark. På ett ställe hade man till och med byggt upp en utsiktsplats.

Bäverdamm med "Livefokus"

Våra sex kilometer kändes väldigt långa och tog en halv evighet att gå tillbaka, efter fikat, men så var vägen inte heller direkt lättgången.

Jag tyckte vi utnyttjade denna karantänsdag på ett suveränt sätt och kunde sen infoga en jättestor park (nr 12), en Nationalpark, i vårt "besöka alla parker" projekt. Toppen!