Det där som kallas skidåkning

Ända sedan vi flyttade till Sundsvall 1978 har det känts som det varit "med livet som insats" jag gett mig ut i skidspåren. Det är inte jag som bestämmer hur och vart skidorna ska fara. Det är skidorna som bestämmer och jag som försöker hänga med.

Första vintern gav vi oss ut på en ganska avancerad skidtur - mycket upp och ned, många kraftiga svängar och massor med träd utefter hela spåret. Efter den vådliga turen blev jag väldigt tveksam till skidåkning - det var mer tur än skicklighet att jag den gången kom hem utan brutna ben. Denna tvekan har bara tilltagit ju äldre jag har blivit.

I dag var det emellertid en så vacker vinterdag - några grader kallt, soligt och gnistande snö - att jag bestämde mig för att följa med på en liten tur. Det gick ganska bra ända tills jag hörde skrik bakom mig och innan jag hann reagera kom det en dam farande efter mig. Hon körde över mina skidor och gjorde så att jag föll - men eftersom det var ett mjukt fall var ingen skada skedd.

Damen ifråga fräste åt mig och var lätt oförskämd. Jag som trodde att det var de som kom åkande bakifrån som skulle hålla koll på att de inte åkte på åkarer som fanns framför dem (jag befann mig inte ens i spåret utan bredvid). När jag åker utför en backe har jag fullt upp med att hålla balansen och ingen chans att se om det dyker upp någon bakom mig. Jag kan omöjligt flytta på mig. Nåja, allt gick ju bra och vi avslutade turen med kaffe och våffla men det hela förstärkte bara min tveksamhet till det där som kallas skidåkning.