Jag växte upp under samma period som skildras i boken (Leif föddes 45 och jag 47). Eftersom vi båda bodde i större städer (Stockholm resp. Göteborg), kom från liknande bakgrund och stod våra pappor nära var det, i många stycken, en igenkännandets läsning (i övrigt inga jämförelser).
Vilken fri uppfostran man fick på 50-talet! Vilka revir man hade och så många ungar det fanns att leka med. En uppväxt på 50-talet skiljer sig markant från dagens uppväxt där allt är så reglerat. Det fanns, som jag minns det, inga faror på den tiden.
Leif GW var arbetargrabben som blev professor och författare, rik och berömd men olycklig och nevrotisk. Han skyller mycket av sin ångest på mamman (det är alltid mammornas fel!!) och visst var mamman "besvärlig" men jag tycker att en intelligent person som Leif borde insett vari hennes problem låg och hjälpt henne eller åtminstone förlikat sig med henne och haft visst överseende. Nu blev det i stället en kamp som båda förlorade på.
Ett avsnitt handlar om den så kallade Geijer affären. Jag minns detta så väl och jag minns när Palme gick ut och med emfas försvarade Geijer och jag trodde på vad han sa!! Tänk att Palme stod och ljög för hela svenska folket! och Leif GW tog detta så hårt att han var nära att skjuta sig. Han visste ju att han hade rätt och han måste ju ha fattat att förr eller senare kommer sanningen att komma fram - som jägare måste han väl veta att så länge drevet går gäller det att ligga lågt.
I Gustavs grabb återger Leif GW sina minnen, så som han minns dem. Det är en subjektiv skildring av honom och hans syn på världen och människorna omkring honom. Det var, som det alltid är, roligt att läsa en bok av Leif GW Persson - ja, det var till och med roligare än att läsa hans deckare.
Man kanske skulle ta och läsa den där boken. Den ligger i en bokhög härhemma...
SvaraRadera