Ett original

I år, eller snarare i fjol, var sista gången jag hade chans att vinna i konstlotteriet på jobbet (jag jobbar ju inte längre) och tänk, då hade jag sådan tur att jag vann - ett litet tröstpris.

Tavlorna fanns och skulle hämtas i Stockholm - problematiskt när man bor och lever i Sundsvall. Jag mejlade till konstföreningen och frågade om råd - inget svar. Jag pratade med min "gamla" arbetskamrat som lovade höra sig för. Man vill ju inte vara tjatig så när jag inte hörde något bestämde jag mig för att inte frågade mer utan insåg att jag skulle nog, utan svårighet, kunna fixa detta själv någon gång när jag var i Stockholm och i dag var just en sådan gång.

Efter leverans av barnbarnen till skola och dagis var jag ledig. Jag kunde slöa en stund och sen åka i väg för att hämta mitt konstverk. Allt gick jättebra även om jag körde fel några gånger. När jag valt tavla och skulle till att kvittera ut den visade det sig att min tavla redan var utkvitterad. Den hade blivit hämtad av en f.d. kollega i Sundsvall. Otur - jag hade åkt förgäves och jag skulle inte få den tavla jag hade valt. Jodå, jag fick ta med mig "min" tavla hem, trots att den, så att säga, redan vara levererad! Det kan man kalla en tillmötesgående kostförening.

Den hygglige kollegan som redan hade hämtat tavlan och släpat hem den till Sundsvall skulle ju lätt kunna lämna tillbaka den första tavlan till Stockholm igen!

Hämta det själv!

Dagen till ära blev jag bjuden på kaffe och bakelse på ett Charmigt café i stan.

Nu, 45 år efter Du-reformens införande i Sverige, händer det allt som oftast att jag blir tilltalad med Ni i affärer och caféer. Det gillar jag inte! Har man upplevt krusandet med titlar och Ni-ande känns det som en klar tillbakagång att ungdomar åter börjar Nia "oss äldre". När jag frågar (vilket jag gör då och då) varför de tilltalar mig med Ni, får jag alltid till svar att de vill vara artiga. Vilket trams! Det är snarare fråga om Åldersdiskriminering!

Idag, när vi fikade på stan, serverades bakelsen - sen fick vi vänta och vänta. Det ledde naturligtvis till att bakelsen sedan länge var uppäten, när kaffet äntligen serverades. Inte klarar man av att ha en läcker bakelse framför näsan i tio minuter utan att smaka och smakar man är det, så att säga, kört.

Kaffe kan man dricka utan tilltugg, så det gjorde inte så mycket att bakelsen var uppäten - även om det var lite snopet. När så kaffet kom in, kom det utan socker. Jag dristade mig då till att fråga om man inte får socker till kaffet. Socker finns där borta. Hämta det själv! - blev svaret. Okidok - jag reste mig för att gå och hämta denna onyttighet men då kom det plötsligt två små sockerrör flygande genom luften och landade på bordet. Jag vet inte om tjejen insåg att hon varit ohövlig eller om hon inte trodde jag skulle orka hämta sockret själv men hon insåg uppenbarligen att hon måste "leverera". Att gå fram och lämna över sockret och säga "Var så god" - hade kanske varit att gå för långt. I stället kastade hon över sockerrören och hon var duktig på att kasta (hade kanske vanan inne) för de hamnade mitt på bordet.

På hemvägen funderade jag på om det är en generationsfråga vad som menas med att vara artig.

Det blev paj!

När man är helledig har man gott om tid att laga mat men det tycker jag inte har framkommit i min blogg.

Även om jag inte skrivit så mycket om mat har jag ägnat rätt mycket av min tid både till att laga mat och äta upp den. Det hade varit roligt om jag varit lite kreativ och hittat på egna rätter som jag kunnat dela med mig av på bloggen (matblogg). Tyvärr är sanningen den att jag nästan alltid använder recept som andra hittat på - till exempel denna medelhavspaj som är värd att pröva.

Pajen är slut men pajformen är också fin

Klä en pajform med pajdeg, (3 dl vetemjöl, 125 g smör och 3 msk kallt vatten). Nagga degen och sätt in pajformen i frysen i 20 minuter. Ta sedan ut den och stoppa genast in den i en 200 grader varm ugn och förgrädda skalet i ca 7 minuter. Hetta upp olja i en stekpanna och fräs tunt skivad purjo (ca 7 cm), bladspenat (65 g) och 2 skivade vitlöksklyftor, salt och peppar och fördela fräset i pajskalet. Blanda tunt skuren salami (100 g), svarta oliver (20 st), fetaost (150 g), riven parmesan (2 dl), 2 ägg och grädde (2 dl). Häll blandningen i pajskalet och grädda pajen i 35 minuter i 175 grader. Låt pajen svalna i 20 minuter.

Märta Tikkanen; Emma & Uno***

Märta Tikkanen har skrivit en jätteintressant bok om sin mormor och morfar - Emma och Uno Stadius. Boken är vad man brukar kalla en dokumentärroman. Den bygger på fakta från gamla brev. De luckor som finns i dokumentationen fyller Märta Tikkanen i - så som hon tror att det kunde ha varit - och hon gör det mycket bra och trovärdigt. Boken ingick i min bokcirkel.

Emma & Uno - visst var det kärlek - skildrar Emmas och Unos första fem år som gifta och deras resterande liv som "särbos" och skilda. Emma är bara 19 när hon gifter sig. När hon är 25 år har hon fött sex barn och flyttat tillbaka till sin pappas gård. Där lever familjen "lycklig" i fem år men Emma längtar hela tiden efter sin Uno och efter ett eget hem. Uno kan inte ägna sig åt hem och barn - han som är man måste få utvecklas, kämpa, starta skolor och bli missförstådd. Plötsligt efter 15 års äktenskap (varav mer än 10 som särbos) vill Emma skiljas. Vad hade hänt? Man får ingen förklaring men vi spekulerade vilt i bokcirkeln. Uno hade en mycket nära relation till sin mamma, var det kanske en sexuell relation som Emma hade fått reda på? Hur som helst hände något som gjorde att Emma inte ville vara gift med Uno längre. Hela hennes liv blir en lång kamp för barnen och för att kunna försörja dem. Emma är nog så nära en ängel man kan komma, åtminstone i Märta Tikkanens skildring.

Jag blev väldigt fängslad av historien om Emma och Uno och mina sympatier var odelat på Emmas sida. Jag blev så fängslad att jag inte riktigt noterade hur boken var skriven, vilket väl måste betyda att denna "Han-Hon-roman" var välskriven. Förutom berättelsen om Emma och Uno fick man också en skildring av Finlands nutidshistoria.

1,6 miljoner

Det finns en förening med namnet 1,6 miljonerklubben - en ideell förening för kvinnor över 45 år - som bl.a. jobbar för kvinnors hälsa. Just nu driver klubben en kampanj med namnet Woman in red - för kvinnohjärtan. I går kväll hade denna klubb bjudit in allmänheten till paneldebatt i stadshuset på temat kvinnohälsa.

Debatten leddes på ett föredömligt sätt av Alexandra Charles och panelen bestod av landstingsdirektör Anders L Johansson, landstingsrådet Jacomina Beertema (m) hälso- och sjukvårdsnämnden och Ingeborg Wiksten (Fp) folkhälso- tand- och primärvård.

Målet för landstingsledningen är att skapa en vård som levereras i tid, är av god kvalitet, patientsäker, jämlik och jämställd samt kostnadseffektiv - och det låter ju lovvärt men Anders L berättade också att när han kommit hit (2009)  hade han funnit ett landsting i nära nog moras. Jacomina pratade om vad man var bra på och sa då att vi var bra på eftervård av strokepatienter och att vi hade störst förbättringspotential!! - det är klart - ligger man sist är förbättringspotentialen störst.

Vårt landsting tillhör de landsting där flest personer insjuknar i hjärtsjukdomar och där livslängden för män är lägst i landet och för kvinnor näst lägst. Men vi ligger högt när det gäller insjuknande i diabetes 2 - ja, nog finns det förbättringspotential allt!

Sedan fick publiken ställa frågor till panelen och då var det många som jobbade inom sjukvården som ställde mycket specifika frågor - helt omöjliga för panelen att svara på. En kvinna berättade att hon hade flyttat hit från Stockholm och tyckte att hon dragit en nitlott när det gällde sjukvården - all sjukvård hon hade behövt sedan hon flyttat, hade hon fått köpa själv i Stockholm - för dyra pengar (som man säger nu för tiden).

Jag vet inte vad jag tycker om sådana här debatter. Naturligtvis ska politiker ut bland folk och stå till svars men det blir liksom fel nivå. Det är helt omöjligt för dem att ha detaljkunskaper och frågorna blir lätt ointressanta för det stora flertalet av publiken. Debatten borde nog ha skett mellan deltagare som kunnat lägga frågorna på en högre och mer allmän nivå.

Så var det då dags

I november när jag hade lyssnat till lördagsintervjun med Håkan Juholt stod det helt klart för mig att han inte kunde ha kvar sitt jobb utan borde börja se sig om efter en reträttplats. Nu har han själv insett samma sak - eller fått inse det.

Jag tycker det är roligt och spännande när sådant här inträffar (oavsett vilket parti det är fråga om) och jag sitter mer eller mindre klistrad framför TVn (medan maken lagar middag och servar, som vanligt). Jag börjar genast spekulera om efterträdare - till skillnad från alla som intervjuas på TV och alltid svarar "Jag vill inte spekulera" - men vad sjutton - det är ju det som är kul. Nu tror jag t.ex. att Österberg kommer att efterträda HJ. Själv skulle jag dock vilja se en ung, duktig tjej på posten t.ex. Jytte Guteland. (Precis som jag ville att en ung tjej skulle bli partiledare för centern.) Men det skulle nog bli tufft för en ung Jytte (33 år) att leda ett parti fullt med betonghäckar (gamla gubbar som tycker att en ledare ska vara auktoritär och peka med hela handen). Hoppas bara att nästa ledare inte har initialerna PN.

Tinker, tailer, soldier, spy***

Orden Tinker, tailer soldier spy lär vara hämtade ur en engelsk barnramsa, som vi inte har någon motsvarighet till i Sverige, men det är också titeln Tomas Alfredsonsons nya film.

Annandag jul är en biotittardag och i år valde vi denna nya och omtalade film - en thriller baserad på en bok om John le Carré. Det var en dyster film som gick i grått - ingen James Bond precis. Så långt jag kunde bedöma var det en snygg film men jag tyckte den var svår. Jag tror att det är en klar fördel att ha läst boken innan man ser filmen.

Handlingen utspelar sig efter andra världskriget när det s.k. kalla kriget rådde mellan öst och väst. Det hela gick ut på att avslöja en dubbelagent inom den engelska spionorganisationen. Det var de små nyansernas film och missade man något (vilket jag tror att jag gjorde här och där) var det svårt att begripa vad som hände senare. Trots att filmen inte riktigt gick hem hos mig tyckte jag att den var fängslande och jag kommer nog att se den fler gånger när den kommer på DVD eller TV.

Stalking

Every breath you take
Every move you make
Every bond you break
Every step you take
I'll be watching you

Med den här strofen, som sångaren Sting (Police) skrev när han blev lämnad av sin tjej, inledde Susanne Strand sin föreläsning om Stalking och visade tydligt att man kan förfölja folk på många olika sätt.

Stalking definieras som oönskad, upprepad kommunikation för att förorsaka fruktan. Susanne Strand, som är docent i kriminologi vid Mittuniversitetet, höll en jättebra föreläsning på detta tema, där SUS (Senioruniversitetet) stod som arrangör.

Det verkar så vackert att bli mött av sin man varje dag efter jobbet och att han ringer många gånger om dan - men i själva verket är det fråga om kontroll. De vanligaste brottsoffren är kvinnor i 30-40 års åldern och de förföljs både av män och av kvinnor (ofta är det deras nuvarande mans f.d. partner som förföljer). Brottsoffret är medveten om det obehagliga men andra inser inte vad det innebär att vara förföljd.

Det var en mycket intressant föreläsning vi fick oss till livs. Susanne Strand var en engagerad och bra föredragshållare som verkligen fick oss att känna hur oerhört obehagligt det skulle vara att var förföljd på detta sätt. Det är viktigt att den som blir förföljd alltid dokumenterar vad hon blir utsatt för och att hon gör polisanmälan så att det är möjligt att få någon form av upprättelse.

Allt var, som sagt, mycket intressant men jag tyckte nog att det var lite onödigt att skrämma oss "gamlingar" för Internet - som jag tyckte hon gjorde. I slutet av föreläsningen väntade jag på att hon skulle säga att 10 procent av befolkningen är utsatt för stalking - och det gjorde hon! Det är konstigt att nästan alla avvikelser är 10 procent - 10 procent är alkoholister mm mm. Alltid dessa 10 procent!

Ett liv med klockor

Jag försöker leva ett klocklöst liv medan det finns andra som nästan fyller sina liv med klockor.

I dag när jag promenerade till SUSs (Senioruniversitetet i S-l) tisdagsseminarium lyssnade jag som vanligt på min Poddradio - Vinter i P1. Den här gången var det Tomas Sjödin som pratade. Ett riktigt bra program.

Tomas Sjödin har drabbats extra hårt i livet men kan trots det hitta många ljuspunkter. Han prisar vardagen - den vanliga vardagen! Visst låter det väl bra - att gilla vanligheten.

Saint-Antoin Murat i Frankrike

Tomas Sjödin har sedan några år tillbaka en stor passion för klockor - inte vanliga armbandsur utan kyrkklockor. Han är fängslad av kyrkklockornas dova, tunga klang och deras rytm. Efter den första klockupplevelsen vid Hagaparken i Göteborg har han ägnat mycket tid åt att studera detta lite udda ämne. Han har sökt upp människor med "klockkunskaper" runt hela Sverige och Europa, besökt klockgjuterier, klättrat upp och ned i klocktorn och nästan drunknat i klockor. Han har till och med fått avslutningstala på  Central Council of Church Bellringers i Berkshire (?)  på den engelska landsbygden inför entusiastiska växelringare - tala om intresse!

På nyårsafton ringer alla klockorna i domkyrkan i Göteborg (det händer bara vid några enstaka tillfällen varje år).TS hade bestämt sig för att åka dit och lyssna på denna klockkoncert. Det var inte helt populärt att lämna nyårsfesten halv tolv för att ställa sig på Kungsgatan och lyssna på domkyrkoklockorna men har man bestämt sig så har man. Fem i tolv parkerade han bilen på Västra Hamngatan, tog upp sin fickbandspelare och väntade på att det skulle braka lös. Men klockan blev tolv, hon blev två minuter över, hon blev fem över - det blev ingen klockkoncert. Han fick stänga av bandspelaren och åka hem. (Det hade blivit tekniskt fel - ett nytt tidur som klickade).

Tänk att inte ens domkyrkan, som verkligen inte lever ett klocklöst liv, kan passa tiden! Det ger lite perspektiv på att jag, i mitt klocklösa tillvaro, gör en och annan miss.

Elly Griffiths; Huset vid havets slut**

Huset vid havets slut är en typisk engelsk deckare. Småtrevlig, ruskigt väder, hedar som är svårframkomliga, eldar i öppna spisar som ger stämning osv. Boken var trevlig att läsa men ingen höjdare. Språket är lite taffligt, vilket skulle kunna bero  på dålig översättning.

Huset vid havets slut är den tredje boken om Ruth Galloway och det gjordes onödigt många anspelningar på de tidigare böckerna (som jag inte har läst) med tanke på att det var en helt fristående historia. Huvudperson är rättsarkeologen Ruth Galloway som i samarbete med en polis löser mysteriet med återfunna benrester från sex person. Historien är grunden hyfsat realistisk men spårar ändå ur i försök att skapa spänning. Även om man inte kan räkna ut vem som är mördare, är upplösningen ganska given. Boken ger förströelse för stunden men inte mer. Jag kommer inte att läsa fler böcker av Elly Griffiths.

Sidensvansar

På söndageftermiddagarna är Sundsvall nästan en död stad, skrev jag i mitt förra inlägg - men det var inte helt sant.

När vi gick genom stan stötte vi bara på en och annan människa men vi stötte på en hel skock med sidensvansar. De hade slagit sig ned i ett träd alldeles vid E4-an och verkade helt orädda både för trafik och för folk.

Trevligt att det, trots allt, finns någon typ av liv kvar i stan.

Håller Sundsvall på att dö?

Sundsvall har en mycket vacker stadskärna med jättemånga ursnygga hus, som byggdes efter den stora branden i slutet av 1800-talet. 

Hirschka huset vid torget



Detalj från Hirschka huset

Eftersom vi var ute på  Stornäset i går bestämde vi oss i dag för att ta en stilla söndagspromenad genom stan - som omväxling. Vi kom ned till stan strax efter klockan två på eftermiddagen och vi kom ned till en nästan död stad. Kulturmagasinet med biblioteket var öppet och det var flera affärer som höll öppet men var fanns alla människor?  Jag gissar att de hade åkt ut till det stora köpcentrat, Birsta, strax utanför stan.

Jag tycker det är synd att Sundsvall har så lite folkliv. Den ena affären efter den andra slår igen och öppnar ny butik i köpcentrat och dit åker folk  -gratis parkering och allt samlat. Varför har man inte satsat mer på stan i stället? Jag tror att höga hyror och att det är så svårt och dyrt att parkera har gjort att stan sakta med säkert håller på at dö. 

Nej, jag gillar inte denna utveckling. Jag vill ha städer fulla med liv och rörelse och med massor med folk. Jag hoppas att det inte är för sent att stoppa utflyttningstrenden och att de butiker som ännu finns kvar verkligen stannar kvar och att folk handlar i stan.

Dagmar och Emil

I dag, när vi tog vår vanliga tur ut till Stornästet, märktes det att vi fått vinter. Det var bara tre grader kallt men marken var täck med snö och det var narigt och bitande kallt.

Vi promenerade genom ett vackert vinterlandskap där stormarna Dagmar och Emil verkligen hade gjort avtryck. Överallt låg det nedblåsta träd, avblåsta träd och rotvältor. Den spångade vägen, som hade blåst bort och förflyttat sig, när Dagmar fick vattnet att stiga så kraftig, hade inte blivit lagad. Förutom allt som Dagmar hade ställt till, hade nu också Emil varit i farten och blåst ned massor med träd..

Det är rent otroligt vilken röra och oordning Dagmar och Emil har ställt till med - är det vi som förorsakat allt detta genom att inte ta vara på vår natur bättre?

Kan en klocklös ha bråttom?

Det allra bästa med att inte jobba och inte ha några tider att passa är de lugna sköna mornarna.

Jag går upp när jag vaknar. Tittar lite på morgontv, läser tidning och fikar. Sen "jobbar" jag lite grand - bäddar, plockar ur diskmaskinen, bloggar mm. I dag tog jag det extra lugnt eftersom vi hade varit ute och "festat runt" i går. Jag var trött och seg men till slut flyttade jag ut i köket och började skriva. Då blir jag alltid absorberad - glömmer tid och rum - men när klockan var kvart över tolv började det kurra i magen. Dags att fixa lite lunch! Då plingade det till i telefonen: "Du har tid hos din tandhygienist 12.30".

Hoppsan, hoppsan - jag skulle vara hos tandhygienisten om tio minuter! Snabb tvätt, på med kläder och så iväg - lunch var inte att tänka på. Medan jag sprang försökte jag ringa och säga att jag var lite sen men det är svårt att både springa och ringa. Tio minuter för sent kommer jag in på mottagningen och där står "min" hygienist och väntar på mig. Inga bannor, inga frågor - bara "Var så god - det är din tur". Jag försökte säga att jag naturligtvis skulle betala för all inbokad tid - men det skulle jag inte behöva. Hon hade tagit sin paus innan jag kom i stället för efteråt. Under den en timma långa rengöringen frågade hon med jämna mellanrum om det gick bra och hur det kändes. Jag tycker dagens folktandvård och det mottagande man får är föredömligt. Förr kunde man få sitta och vänta i evigheter innan man blev inropad - händer aldrig idag. Man får till och med påminnelse på SMS - annars hade jag missat tiden helt och hållet.

Jag har börjat inse att jag inte får ta min devis "Ett liv utan klocka" allt för bokstavligt utan får nog ta för vana att kolla om jag har något inbokat varje dag - annars kommer jag att få relationsproblem.

Idealen - vad får de kosta?

De två svenska journalisterna som sitter fångna i Etiopien var, före en viss dag, tvungna att bestämma sig om de skulle överklaga domen eller om de skulle acceptera den och i stället be om nåd. Nu vet vi att de inte överklagade.

För att kunna bli benådade måste de i sin nådeansökan erkänna sig skyldiga. Det blir tufft för dem att erkänna något de inte anser sig skyldiga till - men vad gör man inte för att slippa 11 år i etiopiskt fängelse. Även Paris var ju, på sin tid, värd en mässa. Jag skulle ha gjort samma sak - valt det alternativ där jag hade störst chans att bli fri. Hoppas verkligen att de blir benådade. För att försöka ge mitt lilla bidrag har jag gått med i Amnesty. Så småningom kanske jag till och med kan bli en aktiv medlem.

Det är lätt att vara idealist när det inte kostar något men när priset är 11 års fängelse då blir det förståeligt att man gör avkall på sina ideal.

En som inte gjorde avkall var Nelson Mandela. Han satt 27 år i fängelse och avstod från frigivning 1985 eftersom det krävdes att han skulle ge upp den väpnade kampen. Det fick han betala med ytterligare fem år på Robin Island men sen uppnådde han en villkorslös frigivning. När han fyllde 90 år ströks han från USAs lista över terrorister. Nelson Mandela är en person vars gloria fortfarande sitter rätt och jag hoppas vi aldrig får höra något som ska få den att komma på sned.

Tidens spår

1981 togs det här kortet.

30 år senare - sommaren 2011 togs "samma" bild.

Hoppas vi kan ta ytterligare en bild om 30 år.  2041 kommer tanterna att vara 94 år.

Monets trädgård

Jag måste erkänna att jag kommit in i en TV-tittarfas. När jag inte har något väldigt viktigt att göra (och det har jag sällan) har jag så lätt att hamna framför TV-n. Det är inte konstigt - det finns ju så otroligt många intressanta program. De som säger att de aldrig tittar på TV för att det inte finns något att titta på - dem begriper jag mig inte på.

I går kväll tittade jag på filmen Madame Monet och hennes man, målaren. Filmen handlade om Claude Monet, hans fru Alice och deras liv på Giverny - sett ur Alice synvinkel. Då kunde jag inte låta bli att tänka på när dottern och jag var där och hur mycket som har förändrats sedan dess.

 

När äldsta dottern var liten fick hon boken Maja i målarens trädgård. Boken handlade om Maja och hennes resa till Monets trädgård i Giverny. Några år senare gjorde dottern och jag samma resa. Vi åkte tåg till Paris. Sedan fortsatte vi med ett annat tåg från Gare Saint-Lazare till Giverny. Vi hade en fin tågresa genom ett vackert landskap. Väl framme i Giverny letade vi rätt på en cykeluthyrare - vi skulle ju resa i Majas fotspår och Maja hade cyklat. Vi skulle också cykla. När vi hade valt cyklar och skulle betala hyran visade det sig att vi inte hade tillräckligt med pengar för att betala depositionsavgiften! Alternativet, när vi nu inte kunde betala depositionen, var att lämna ett kreditkort som deposition. Men inte hade vi något kreditkort! Nej, några cyklar kunde vi inte hyra och med tanke på att den långa resan blev vi mycket besvikna.

 

När vi lugnat ned oss, insåg vi att vi hade ytterligare ett alternativ - vi kunde ta taxi (pengarna räckte till taxi). Alla bekymmer var ur världen och vi fick en jättefin dag i den vackraste av trädgårdar. Vi stannade i Giverny i många timmar. Sen promenerade vi tillbaka till stationen.

Tänk att vi kunde ge oss i väg så långt bort och ha så otroligt lite pengar i reskassa och att vi reste utan kreditkort! Det skulle vara otänkbart i dag.

Lars Kepler; Eldvittnet*

Förra gången jag läste en bok av Lars Kepler bestämde jag mig för att inte läsa fler. Men nu har det varit så mycket prat om den nya boken Eldvittnet, så jag kunde inte låta bli att låna den. Jag kan inte säga att jag blev besviken för jag hade inte förväntat mig något. Jag tyckte till och med att den var något bättre än Hypnotisören.

Två personer har blivit mördade på ett ungdomshem utanför Sundsvall och eftersom hela poliskåren i Västernorrland är inkompetent, långsam och följer "boken" allt för noggrant måste man sätta in en observatör från rikskrim i Stockholm. Man skickar dit den kompetente, snygge och analyserande kommissarien Joona Linna. Han är inte bara intelligent och löser "det hele" utan också mycket sympatisk med en vacker grå blick.

Ja, ni hör - människorna är vita eller svarta - nyanser saknas helt. Jag tycker det är på gränsen till "förtal mot folkgrupp" att framställa Västernollänningarna (eller heter det Västernorrlänningar?) som dumma i huvudet. Men jag tycker det är roligt att så stor del av handlingen utspelar sig i "mina" trakter. Boken är lättläst och har tempo och jag tycker att man lyckas bra med intrigen även om det inte tog lång tid innan jag "visste" vem som var mördare.

Jag förundras ofta över att böcker som jag tycker är ganska mediokra kan få så mycket uppmärksamhet. Vad beror det på? Kan det bero på att författarna  verkar intressanta och snygga och dessutom är mediala eller beror det på att jag missbedömer böckerna helt och hållet?

Lena Andersson

När vi var nyinflyttade i Sundsvall (för 34 år sedan) gjorde vi utflykter för att lära känna omgivningarna. Efter några år avtog nyfikenheten men nu (när vi ska provbo söderut) har vi börjat återuppta gamla vanor.

Denna strålande vackra vinterdag satte vi oss i bilen och åkte norrut - mot  Härnösand! Vi började med havet och lotsstugan. Sen åkte vi till Murberget och länsmuseet (där jag passade på att äta pannkakor).

Havet med lotsstugan utanför Härnösand

På vägen till Härnösand lyssnade vi på Lena Anderssons vinterprogram. Mycket intressant och mycket tankeväckande. Lena är hjärnarbetare (=författare) och ägnar sig åt att" klippa" sönder verkligheten i delar. Hon pratade väldigt mycket och mycket av det hon sa var värt att fundera på men mycket var också svårt att förstå. Medan vi var i Härnösand diskuterade vi vad det var hon hade sagt och vad hon menade med det hon sagt.

På vägen hem lyssnade vi programmet en gång till men den här gången stoppade vi uppspelningen gång på gång och pratade om vad hon kunde mena.

Så här aktivt tror jag aldrig att jag har lyssnat på ett radioprogram förut men Lena Andersson är outstanding, när det gäller att analyser verkligen och fundera över varför saker är som de är. Hon "klipper" sönder verkligheten så att den blir  tydligare. Hon ifrågasätter och hon funderar över orsakssamband. Det var ett intressant men föga insmickrande program som krävde ett mycket aktivt lyssnande. Man börjar tänka i nya banor när man har läst eller lysstnat på Lena Anderson. Man ifrågasätter. Lena var en av åtta vinterpratare som blev framröstad 2011.

En "Lindströmare" på Härnösand museum

Modebloggare

De bloggar som har flest läsare tror jag är s.k. modebloggar. De handlar om trender - vad som är inne eller på väg in. Kläder och "outfit" är deras tema. Min blogg (som inte har särskilt många läsare) har Tid som tema och handlar om hur jag använder min tid. Jag tror inte jag har gjort ett enda inlägg om mode men nu är det dags att modeblogga och därmed öka läsekretsen. I dag förvandlas därför min seniorblogg till en modeblogg!

Den här glittriga jackan köpte jag på H&M i Boston och spår att glitter kommer att bli högsta mode, någon gång!

Vi promenerade i centrala Boston för några år sedan. Det var kallt och blåsigt. För att hålla värmen uppe gick vi in i den ena affären efter den andra och plötsligt hängde den där - min nyårsjacka. Jag köpte den utan att bry mig om att nyår redan hade passerat. Det kommer väl fler nya år.

Nyårsafton 2010 tillbringade vi i Kina och där behövde jag ingen glitterjacka. I bland när jag har öppnat garderobsdörren har jag tänkt att den nog aldrig kommer att bli använd. Men så i år, när vi var bjudna på nyårsfest på Alnö, var det dags! Jackan togs fram och togs på. Oj, vad den var glittrig! Kunde jag verkligen ha en sådan jacka. Jo, jag bestämde mig att använda den och jag blev insläppt.

Varje julafton har jag samma klänning (jag har samma klänning alla juldagarna) sen får den hänga i garderoben till nästa jul. Min trendanalys är att min glitterjacka kommer att möta samma öde. Jag ska ha den på mig varje nyår (i alla fall nästan) och låtsas att den är högsta mode och förr eller senare blir det nog så.

Detalj

Glorian har hamnat på sned

När jag var i 8-12 års åldern älskade jag Fem-böckerna och deras fantastiska författare - Enid Blyton.

Oj, oj, oj så bra dessa böcker var. Vilka roliga och spännande liv barnen levde och så mycket frihet de hade! Vi var många ungar som gillade dessa böcker och de var verkligen en inspirationskälla i våra lekar - som också skedde i mycket stor frihet - på och runt Basungatan i Göteborg. Då, i mitten av 50-talet, var där nybyggarland med massor med ungar - nu är det ett pensionärsområde.

Jag läste alla Fem-böckerna och jag läste dem gång på gång. Jag hade till och med några egna. Med tiden blev jag av naturliga skäl lite less - jag hade liksom hört det förut (historierna upprepade sig). Men innan jag hann tröttna dök de fem engelska barnen och deras hund upp på bio. Då åkte vi buss och spårvagn in till stan och gick på "kinne". Sen avslutade vi utfärden med att gå till Bräutigams och fika. Om jag minns saken rätt kostade det 75 öre att gå på bio och 25 öre att köpa en bakelse - pengarna räckte inte till saft så vi fick dricka vatten. Jag minns inte heller att vi åt godis under själva föreställningen.

När jag en gång, senare i livet, försökte läsa om en Fem-bok, måste jag lägga den i från mig oavslutad. Så dålig! Sådant trams! Hur hade jag kunnat vara så överförtjust? Något som jag dock inte blev besviken på var miljön där många av äventyren utspelade sig - Cornwall- som vi besökte i våras.

I går såg jag en film på TV om författaren Enid Blyton (baserad på en sann berättelse) och det var ju en evig tur att denna film inte fanns på 50-talet. En sån gräslig människa och vilken mamma! Hennes barn saknade allt vad frihet hette. Enid Blyton är ännu en gammal hjältinna vars gloria hamnat betänkligt på sned.

Michael Connelly; Gatans lag ***

Både LÅ och jag är lite småförtjusta i Michael Connellys böcker om polisen Harry Bosch. Det föll sig därför naturligt att Connellys nyaste bok, Gatan lag, skulle bli julklappsbok.

När jag sedan drabbades av flunsan och blev soffliggande i flera dagar, föll det sig än mer naturligt att jag skulle kasta mig över boken. Connelly har flyt i sitt skrivande. Man läser och bläddrar och läser vidare tills boken är slut. Harrys delaktighet i Gatans lag var dock så minimal att jag tycker det är fel att kalla boken för en "Harry Bosch roman". I stället var det en advokat som hade huvudrollen. Även om Harry, på sitt sätt, hade en viktig uppgift.

Boken handlade om förberedelser och genomförande av en rättegången mot en man som stod anklagad för dubbelmord. Här hemma har det varit mycket diskussioner om nämndemän. Ska vi ha nämndemän eller är det förlegat? Jag har själv ingen riktigt klar uppfattning i frågan. Jag tror att det är bra att "allmänheten" är med och dömer men är det rätt att bara utse personer som är anslutna till politiska partier och blir sammansättningen verkligen representativ? Jag är tveksam. I USA är det en jury som dömer och, om jag förstår saken rätt, måste man ställa upp som juryledamot när man blir kallad. Boken handlade till stor del om hur man försöker få en jury sammansatt så att den blir så bra som möjligt. Både advokat och åklagare lägger ned mycket jobb på att få "rätt" jury - verkar vara nästan lika viktigt som själva rättegången. Nej, jag kan inte säga att jag köper detta med jury heller.

Gatans barn var lättläst och spännande utan allt för mycket våld (inga våldtäkter). Jag tyckte det var intressant att få veta hur juryförfarandet funkar och tror nog att det var skildrat på ett hyfsat riktigt sätt.

En klocklös kalender

Nytt år innebär ny oskriven almanacka med nya vackra bilder!

För att jag ska köpa en årskalender måste två krav vara uppfyllda - den måste ha vackra bilder och den måste vara liten. Dessa urvalskriterier har jag haft hur länge som helst - ja, ända sedan vi en gång fick en mycket vacker japansk almanacka i present. Så fort jag började använda den japanska kalendern insåg jag hur trevligt det var att varje vecka få en liten present i form av en ny vacker bild. Den japanska almanackan hade dock en nackdel, den var jättestor. Det året fick jag köra med dubbel bokföring - jag fick ha en liten enkel almanacka i väskan som jag sedan synkade med den japanska.

Förra årets kalender köpte jag på Pradomuseet i Madrid, där jag stannade en dag efter min Caminovandring. Det var en väldigt funktionell kalender som gav bra överblick eftersom den bara hade tolv uppslag - en för varje månad. Jag tyckte dock att den hade allt för lite bilder.

Årets kalender tror jag blir en höjadarkalender. Det är en hortikulturell kalender med massor av vackra blomsterbilder - en för varje uppslag. Den är något större än fjolårets men ändå behändig. 2012 års kalender är utgiven av The royal horticultural society och visar verk av åtta kvinnliga målare från 1800-talet. Några av dem var professionella illustratörer - Augusta Withers, Margaret Meen och Nelly Robert - de övriga var duktiga amatörer. 

 



Vecka två i min nya engelska kalender illustreras med bilden "En rikedom av blommor" (min översättning). Till min förvåning upptäckte jag emellertid att veckonumreringen inte överensstämmer mellan England och Sverige. Vecka två i England motsvarar vecka ett i Sverige. Undrar just hur många gånger detta kommer att leda till att jag bokar fel - tur att England ligger före i numreringen.